Sista.

Det är lätt hänt att börja tänka i "sista"-termer. Att det här är sista fredagen i Lusaka. Att det är sista gången jag tar ut pengar här. Att det är sista gången jag köper tomater av min tomattant. Och så vidare.
Men vem hjälper det?
Ingen. Så hädanefter, inga fler sista-tankar.

Dagens låt är den här: Coming home.
Den är väl egentligen inte särskilt bra men inledningen på den får mig att rysa.
För så är det.
I'm coming home!

I'm coming home
I'm coming home
tell the World I'm coming home
Let the rain wash away all the pain of yesterday
I know my kingdom awaits and they've forgiven my mistakes
I'm coming home, I'm coming home
tell the World that I'm coming

Back where I belong, I never felt so strong
I feel like there's nothing that I can't try
and if you with me put your hands high
If you ever lost a light before, this ones for you
and you, the dreams are for you

Det är lätt att bli sentimental över tiden jag levt här i Zambia. Vännerna och livet, liksom. Men vi pratar redan om att ha en reunion i Sverige en dag. Kanske i fjällen, bara för att göra det så extremt som möjligt. Hehe.
John - min bästa vän tänker jag heja fram på Stockholm marathon när han springer i slutet av maj. Det är inte så långt kvar tills dess.
Ikväll ska jag på hejdå-middag hemma hos honom och familjen han lever och arbetar i. Hos min gamla chef med andra ord. Det ska bli finfint. Sen går vi ut och gör Lusaka osäkert en gång till. Inte sista gången, men för den här gången.

Gamla talesättet You can leave Africa but Africa never leaves you dyker upp i huvudet. Klyschigt...och sant.