Sista.

Sista februari. Den korta månaden som verkligen gått fort.
Plugget flyter på och livet är skönt.

Idag har John och jag varit på busstationen och köpt biljetter till Ndola.
Imorgon kl 06.00 rullar bussen och vi ger oss av på en resa som ska bli jätterolig. Upp till kopparbältet! Vi besöker först Ndola och kollar in allt med Dag Hammarskjöld. Sen när vi är klara med allt vi vill göra, när vet vi inte riktigt, så tar vi oss vidare till Kitwe. Där ska vi göra staden som sägs vara bättre än Lusaka! Ska också försöka ta oss ut till chimpans"barnhemmet" utanför Kitwe och hälsa på. Sen bär det av tillbaka till Lusaka igen.
Vi kommer att vara tillbaka innan söndag för då fyller Maria år och det måste firas!
Men mer noggranna planer än så har vi inte. Det får bli som det blir. Gött mos.



En extra karta så att ni kan se vart vi ska. Fina, fina Zambia...

Tjejer.

En äkta tjejhelg kan man nog säga att det har varit hittills. Riktigt fint!
I fredags var det då dags att säga hej då till Salla som far hem till Finland imorgon.

Vi gick hit:


Mexikanska restaurangen som precis skickat sin kock på utbildning för att maten skulle bli godare. Det lyckades!



Söta Salla. Har varit i Zambia som au pair.

Det blev några mojitos och några öl och mycket snack. Sen hem, i säng och sedan upp igen för att gå på marknad! Andrea, Hanna och jag strosade på Dutch market och jag köpte allt en del grejer. Ganska mycket till mig själv får erkännas, men släkt och vänner är inte bortglömda. Icke!

Efter denna shoppingpärs slöt vi upp med Maria och åt lunch. Sedan for vi på utflykt med lilla vovven. Det var så här fint:



Maria, Hanna och Buju på en väg nånstans i ingenstans.



Andrea var också med. Extremt bra bild på henne, eller hur? Hm.



Grönt och skönt.



Matte Maria och hennes lilla vapendragare...



...sprang tillsammans mot solnedgången...


Sedan for vi hem igen och tvättade av vägdammet och gjorde oss fina(re) och gick ut och drack tjusiga drinkar.



Andrea drack en kiwi-nånting.



Hanna och jag drack en gurkdrink med gin och vitt vin. God!

Idag ska jag inte göra så mycket mer än att sitta lite vid datorn, kanske ta en sväng till Arcades och såklart träffa John som är tillbaka från Sydafrika nu.
Sköna söndag, helt enkelt.

Busig.

Idag är det då min dag, Fredag! En busig dag med andra ord! Kul :) Får se till att hitta på nåt karakteristiskt...

Det blir som vanligt arbete med uppsatsen på dagen och sen ska det piffas så det står härliga till för att sedan gå ut och säga ett ordentlig hej då till Salla. Blir nog kul! Tror inte det blir så sentimentalt utan mest en rolig kväll.

Det börjar bli väldigt svårt att inte tänka på hemresan nu. Speciellt när avskeden avlöser varandra... Varje kväll när jag ska sova så börjar jag tänka på när jag kliver av tåget på centralen i Göteborg. Känslan. Återseendet. Och alla tusen saker jag vill göra på en gång. Men viktigast först, träffa dig o dig o dig !
Och äta en riktigt tjusig semla. Gudars vad gott.


Här kommer en bild som inte har med något som helst att göra.


Men den får mig att tänka på undervattensmiljöer och det kan behövas när man levt landlocked i närmare ett halvt år.

Ja, jag ska berätta om mina intervjuer en dag också. De är värda ett helt eget kapitel i den här bloggen. Vilka fantastiska kvinnor jag träffat.
Men inte nu. Nu ska jag knappra vidare här. Solen skiner ute och det är en alldeles underbar fredag, den sista i februari till och med. Grattis Sverige, snart är vintern över och våren står där med hopp och knopp!

Tre.

Tre veckor till avresa! Fort fort går det och känslomixen är total men jag ska inte prata mer om det. Det blir som det blir.
Är otroligt nöjd med mitt halvår här i Zambia. Hade ju ingen aning om hur det skulle bli men det har varit fantastiskt. Och ÄR fortfarande det.

Lite medioker pluggdag igår men tja, alla dagar kan inte flyta på.
Idag däremot, idag kommer det att gå bra! Ska inte låta mig distraheras mer än nödvändigt. För i helgen vill jag vara lite ledig nämligen. Imorgon kväll är det hejdå-fest för Salla, en finsk tjej som varit här som au pair. Sedan på lördag ska jag på stora marknaden här i stan, som bara är en gång i månaden. Och som jag faktiskt bara varit på en gång... Plånboken laddas med någon miljon kwacha som får spenderas på saker att ta med hem! Saker till mig och till de mina, jajamen!
Sedan på lördagkväll ska det nog festas loss igen har jag en känsla av. Och på söndag ska Maria och jag försöka ta oss ut till något fint strövområde och bjuda Buju på en riktig långpromenad. Härlig helg!




Längs den här vägen, Thabo Mbeki road, kan man gå till närmaste shoppingcenter, Arcades. Rätt bra väg med utrymme för fotgängare. Inte dumt!

Mg.

Var på apoteket och köpte ibuprofen. Bad om de starkaste, lika bra, men 400 mg var max. I Colombia hade de 800 och 1000 mg som starkast, utan recept så klart. Enorma, knallorange tabletter. Riktigt bra när mensvärken slår ut mig. Tilläggas bör kanske att jag annars får det utskrivet hemma, kan inte fungera normalt om jag inte får dämpa smärtan. Eller så kan man ju ta två, det funkar också =) Tack och lov har jag inte så ont i ryggen längre. Alltså, smärtan är ju där men den är inte så farlig. Har varit bättre än någonsin de senaste 6 månaderna kan tilläggas. Det där med värme för kronisk värk, det är bra grejer...



Men nog bör man verkligen se till att hålla dem utom räckhåll för barn. Ser ju ganska så inbjudande ut!

Onsdag.

När Emma och jag reste i Ghana så fick vi smeknamnen Onsdag och Fredag. Detta grundades i att man i Ghana ofta kallas för den veckodag man är född. Varje dag har även särskilda egenskaper som man då har. Föddes man på en Onsdag så är man "vild" och på en Fredag "busig". Och såna är vi ju, lätt! Hehe.
Måndagsbarn (som vi dessutom båda är på riktigt) är plikttrogna, hårt arbetande, Tisdagsbarn är fegisar, torsdagsbarn är flirtiga, lördagsbarn är...hmm..vad var det...energiska kanske? Och söndagsbarn är givetvis rättfärdiga.

Jag saknar Emma så mycket. Hon är min Afrika-vän så att säga, och så mycket mer än så förstås. Vi träffades när vi läste Afrikastudier B och har sedan dess haft en alldeles speciell och underbar vänskap. Resan i Ghana etablerade den för gott. Det är Onsdag och Fredag, som vi blev i Ghana och som vi fortsätter genom livet.

Älskade Onsdag! Lucky Dube är stor här i Zambia. Han är ju för evigt förknippad med Ghana för mig och det gör mig så glad att höra honom på radio. Jag längtar så efter att träffa dig på Vasaplatsen i mars och gå och fika eller dricka öl på Skål. Jag blir tårögd av lycka av att tänka på att få se dig igen. Ses snart!



En resa, en strand och en vän. Lycka.



...och en regnskog. Ännu roligare!

Procent.

En ordinär pluggdag. Jag vet att det är lite dumt att redan börja räkna ord med tanke på hur mycket redigering som kommer framöver. Men det peppar mig så jag räknar ändå. Just nu har jag skrivit ca 33 % av min uppsats. Inte illa! Se där, jag blir glad och motiverad så det är bara bra att räkna då. Glädje ska tas ut i förskott, varför inte liksom?

Troget sällskap här hemma har jag i form av lille Buju.
Han är nyklippt! Visst ser han ut som ett gosedjur?






Är ganska imponerad över hur jämt hundfrisören klipper. Jag hade aldrig kunnat göra det så jämt med en sax. Duktig är han!

Utsövd.

Igår hade jag sånt flyt med plugget, senare på kvällen. Det är verkligen inte ofta jag kan plugga på kvällarna. Men igår gick det! Kanske var det det italienska kaffets förtjänst... Insåg att jag författat 25 % av min uppsats också. Kanske är det bra, kanske inte alls. Men det var ganska roligt och firades med en öl.

Idag är ännu en underbar dag och jag ska strax sätta igång på allvar med dagens uppgifter. Har hittills mest svarat på mail och chattat. Sånt är viktigt det med.
Sov gott inatt också, det var ett tag sedan. Skillnaden är enorm. Känner mig lätt om hjärtat och glad. Livet är fantastiskt!
(Ja, ni märker ju hur sömnstörd jag är i normala fall när jag talar som en nyfrälst efter 7 timmars obruten sömn...)

Den här bloggen har gått från en reseblogg till en pluggblogg. Ber lite om ursäkt för det, hur kul är det att läsa om folks pluggvanor, egentligen?
Bildfattig har den blivit också, bloggen.

Dagen till ära får ni njuta av de här fantastiska bilderna. Tagna ute på vår lilla trädgårdsplätt nu på morgonen och i vardagsrummet där jag sitter och pluggar. Jag är inte så fåfäng så ni får se mitt pluggjag. Oglamouröst men funktionellt!




Mitt hår och vår mur.



Lite blomster.



Pluggsoffan. Djup koncentration.



Det här kommer gå vägen! Kan inte se glad ut när jag arbetar med så allvarliga saker som människorättskränkningar...

Skygglappar.

Jag skulle behöva skygglappar. Behöver någon som bestämt tillrättavisar mig så fort jag glider över på områden som egentligen inte har direkt med min uppsats att göra. Som min handledare Peter (på c-uppsatsen) brukade säga: Håll dig till ämnet Sanna, håll dig till ämnet!
Sitter här och fascineras av Ahluwalias postkoloniala teorier fastän jag egentligen bara ska använda ett kapitel i boken "Politics and Post-Colonial Theory". Men det är så intressant! Och så klockrent på en del sätt.
Men jag får vara min egen tillrättavisare. Och blogga om frustrationen istället. För just nu vill jag skriva en artikel, insändare, eller vad som helst om biståndsvärlden och mänskliga rättigheter i Zambia, eller Afrika för den delen. Det är så mycket som är så skevt. Jag vill också fördjupa mig i teorierna och grunna och utveckla mina egna tankar i ämnet... Men nej. Nej nej nej. Inte nu. Jag ska skriva på min uppsats. Japp.

Har jag ens berättat vad jag skriver om?
Äktenskap i Zambia
- ur ett människorättsperspektiv då så klart.

Känn på den.

Åh, var ute på ett ärende med Maria förut och jag var kaffesugen. Inte något som är jättevanligt direkt men så här i pluggtider allt oftare... Hur som helst. Vi åkte förbi ett Italienskt café vi aldrig sett tidigare. Coffee - Take Away. Perfekt!
Italienare kan ändå kaffe. Eller hur?
Gissa om jag blev besviken när jag serverades p u l v e r k a f f e.

Splittrad.

Om jag ska beskriva mig själv med ett ord just nu så är det splittrad.
Har haft en äkta förälskelsehelg med Lusaka. Vädret har varit så himla fint och känslan av att "här vill jag stanna" har varit extremt närvarande.
Samtidigt så längtar jag ju efter mina människor. Och får så fina sms och mail att jag blir helt rörd. Tänk att det finns personer som längtar så efter mig också, det är ju helt fantastiskt. Men samtidigt har jag en stilla panik i kroppen av insikten om att jag kommer att lämna Lusaka, Zambia om tre veckor och tre dagar. Det gör lite ont. Som att återse sitt livs kärlek och tvingas skiljas åt igen.
Men samtidigt. Zambia finns kvar. Jag har lyckats återvända en gång, klart att jag kan göra det igen. Det är inte hela världen.
Lustigt nog känns det lite nervöst att åka hem till Göteborg också. Vet inte riktigt vad jag ska vänta mig liksom. Ett nytt liv väntar ju i viss mån. Jag tar min examen och måste hitta ett jobb. Det blir en utmaning.

Så splittrad är jag. Njuter av att vara här och är samtidigt jätteglad över att jag snart får träffa er därhemma igen. Samtidigt försöker jag skriva en uppsats, min sista uppsats! Lite snurrigt är det allt i huvudet men det kanske kan få vara så ett tag.

Trevligheter.

Har en väldigt trevlig helg så särskilt mycket plugg har det inte blivit. Men det är okej. Får bli ikväll.
Igår var Hanna, Maria och jag på utflykt. Lille Buju var med också. Det var härligt. Att åka bil och lyssna på musik är något av det skönaste jag vet. Eller buss för den delen. Det är nån slags frihetskänsla som infinner sig. Riktigt bra.
Vi åkte ut till Kafue, ca 45 minuters väg från Lusaka. Det finns ett ställe där vid floden där man kan äta och dricka och bara njuta av lite sjöluft så att säga. Fint.

Sedan på kvällen åt Hanna och jag middag med nyanlända Christoffer. Vi åt på Portico, en italiensk restaurang som är riktigt mysig. Jag åt pasta med spenat och ricotta och det var sagolikt gott. Har längtat lite efter bra pasta och igår fick jag den.
Sedan var det livemusik och ett band spelade bland annat Phil Collins-låtar. Roligt fast lite tråkigt ändå, hade varit kul med lite mer zambisk musik.

Sedan vinkades vi av och jag mötte upp Red för öl på en väldigt liten pub i Kalingalinga. Eller pub förresten, ett hål i väggen snarare. Gillar såna ställen. Ett par pallar och en liten stereo som spelar hitsen för stunden och människor som noterar att oj, en vit kvinna är här! Men sen inte bryr sig vidare. Gött e de.

Ska möta upp Hanna för brunch om ett tag men hon har lite bilproblem så vi får se hur det går. Tills dess kanske jag får ta och hugga lite plugg! Eller sitta ute i solen med Red och prata om hur lustigt och vackert livet är.
Och hur vi älskar, älskar den här stan.

Morgonpigg.

Zambier är väldigt morgonpigga. Inte skulle många svenskar ringa mig halv nio en lördagsmorgon? Speciellt inte om de vetat att jag var ute dagen innan. Men så gör man här. Och då är halv nio till och med ganska sent...
Gäsp.
De flesta går upp vid sextiden, eller tidigare, vardag som helg. Jag förstår ju det, man vill fånga ljuset liksom. Sedan arbetar många varje dag också. Min taxichaufför, Nelson, arbetar 6-21 söndag till lördag. På lördagar är han i kyrkan till kl 16 och arbetar sedan till 22 ungefär. Det här gör han, varje vecka, året runt.
Och ändå har han knappt råd att betala skolavgifterna för sina barn, reparationerna på sin bil eller gå till sjukhuset för sina hälsoproblem.
Det är ett hårt liv.
Men han får god business genom mig i alla fall. Ibland kan jag hjälpa honom med pengar till något som brådskar, säg skolavgiften. Och sedan kan jag åka på den betalningen tills det tar slut. Eller tills han betalar tillbaka. Han är pålitlig, punktlig och nykter. Han är också väldigt snäll, omtänksam och ganska så rolig. Allt som man söker i någon som ska köra en fram och tillbaka i en stad där rattonykterhet och låtsaskörkort är vardag.

¡Revolución!

Ingen revolution på gång, men ikväll blir det drinkar på ¡Revolución! En mexikansk restaurang. Har nog nämnt den tidigare i bloggen. De har grymma mojitos och det man sitter ute under lyktor i träden och har det fint.

Idag har varit en dag av tålamodsprövning. Jag har varit på Immigration. Mina visumdagar gick ut i decemeber men innan de gjorde det ansökte jag om ett så kallat temporary permit. Detta ska enligt immigration själva ta mellan 30 min och 2 veckor att få. Jag har inte fått det än. Känner ingen som fått det på kortare tid än 3,4,5 månader... Och hela det stället är så rörigt. Det är sällan jag nästan får brytet över att saker går långsamt och onödigt omständligt men det kontoret pressar mig. Orkar inte ens beskriva vad det är som är så bökigt men jag var där ett par timmar i alla fall. Kvinnan som till slut hanterade mitt ärende förstod inte alls varför jag inte fått mitt tillstånd ännu och var ovillig att stämpla mitt pass förrän hon visste varför. Ingen visste varför...kom de fram till till slut. Hon stämplade in dagar fram till den 25e mars, tack tack. Men jag måste fortfarande återvända dit för att hämta ut mitt permit. För det ska vara klart vilken dag som helst. Jaa...just det.
Så länge jag kan lämna landet utan problem så är jag tacksam. Och gärna få återvända en dag också...

Den andra tålamodsprövningen är vårt internet som är så segt att det saknar motsvarighet. Kan inte ens kolla min mail. Men bloggen har jag lyckats komma åt. Märkligt.

Lägg till en sömnlös natt och det kanske är begripligt varför jag är lite gnällig.
Men en trevlig sak som hänt är att jag slipper tillbringa natten på Kastrup!
Frågade helt enkelt den person jag känner i Malmö om jag fick sova på hans soffa, och tänka sig, det får jag! Så snäll är han.
Så jag kan helt enkelt få en natts sömn i Malmö och sedan ta tåget till Göteborg ett rimligt klockslag och återvända hem något fräschare än efter en natt på flygplatsen.
Det känns väldigt bra! Då kan jag ju ägna mig åt roliga saker när jag inte behöver sova bort hela min första dag åter på hemmaplan.

Ha en skön helg! För mig blir mest plugg men också lite förströelse, som sig bör. Drinkar ikväll, kanske middag imorgon och på söndag ska jag köpa lite presenter. Och en extra resväska, det kommer att behövas...

Välgörenhet.

Kolla in den här sidan, framförallt videon då, och få er ett gott skratt!

Pimp My Aid Worker

Aid Aid står bakom det hela och nästa vecka ska det vara en fundraiser här i Lusaka för detta ändamål. Alltså en insamling till förmån för biståndsarbetare.
Vi har skrattat ganska gott åt detta, videon med änglavingarna och foppatofflorna, hahaha, sjukt roligt!
Låten framförs av zambiska artister och de sjunger om hur tungt det är att vara biståndsarbetare och rädda världen...och så vidare. Videon är inspelad i Lusaka också så ni får se några glimtar av min stad på köpet, fint va?
Det behövs helt klart mer humor och distans inom biståndsvärlden.
Aid Aid fixar biffen.

Pimp My Aid Worker beskriver biståndsarbetaren så här:

PMAW would like, for once, to put in the spotlight those who are behind the wheels of the ever-rolling aid caravans, those refugees from a life in boredom, those whose lancets of idealism are tested against the windmills of reality every day of the year: the aid worker.

Fyra.

Ja, till och med datumet stämmer. Om fyra veckor flyger jag!
Har börjat kika på hemresan och det är inte så mycket som förändrats. Landar på Kastrup för sent (21:30) för att kunna ta ett tåg, eller buss, direkt till Göteborg.
Nu såg jag att det finns ett hostel i närheten, Copenhagen Airport Hostel. Ah, det kan ju vara ett alternativ faktiskt. Billigt var det också.
Då skulle jag ju kunna sova gott där och sedan ta tåget till Göteborg fräsch och utvilad istället för det resvrak jag skulle vara annars. Intressant! Får kolla upp det lite närmare.

Eftermiddag.

Igår när jag promenerade ut till stora vägen, Alick Nkhata, så tog jag några bilder för att i alla fall försöka fånga stämningen.
Jag har nämnt det förut, men eftermiddagarna nu under vad som väl är sensommar/eventuellt tidig höst här i Zambia är ljuvliga.
Regnperioden ska kunna sträcka sig in i mars men februari har faktiskt varit ganska regnfri. Kort regnperiod i år kanske. Eller så kommer det. Men just nu känns det inte så. Vore onekligen skönt att slippa mer regn.



Min skugga när jag går på vägen som leder från vårt bostadskomplex.

Det är varmt och skönt, solen skiner och går ner senare än i oktober. Då blev det mörkt runt 18.15. Nu är det ändå ljust en stund efter kl 19. Kanske inte en extrem skillnad, men jag lovar, man njuter av det.
De här bilderna är tagna runt kl 18.30.




Med regnen kom fåglarna. Stora som små, bleka som färgstarka.





Det är gott om så kallade illegala odlingar på markbitarna som ännu inte bebyggts. Är rädd att man i all bygghysteri kommer att bygga bort varenda grön plätt. Men just nu används de flitigt. Nyttigt och vackert.



Sista sträckan på vår dustroad ut till stora vägen.

Barndom.

Starkt te med mjölk och socker och en macka med ost och gurka. Känns som en barndomsfrukost. Mest från Sri Lanka då. Åh, de där 'korvbröden' som vi åt, alldeles nybakade...med ost och gurka just. Lyxigt värre.

Lyssnar på Björn Olsson och laddar för en dag av studier. Instrumental musik är att föredra när man läser mycket...tycker jag. Inte någon lyrik som distraherar. Fast med Björn Olsson väcks ju en nästan obetvinglig lust att vissla. Kanske lika distraherande...

När jag vaknade imorse så kände jag för första gången på över en vecka att det faktiskt inte var så dumt att gå upp. Friskförklaring!
Nu när jag inte ställer klockan så vaknar jag alltid två gånger. Först vid sextiden när granntuppen gör sitt bästa för att väcka alla som inte redan är vakna, sen igen vid åtta. Ganska så lagom.

Struktur.

Idag har jag gjort en planering för de kommande 10 dagarna. För uppsatsen alltså. Jag brukar normalt ha ett pluggschema när jag är hemma och pluggar och det brukar fungera bra. Så klart jag ska köra på ett vinnande koncept!
Följer jag mitt schema så kan jag med gott samvete ta lite semester om två veckor.
Inte blir det Zanzibar den här gången heller, haha. Jag verkar aldrig komma iväg dit... Men vi har återvänt till vad som egentligen var min ursprungliga idé, att åka till Kopparbältet och besöka Zambias två andra städer, av de fyra större som finns. Har ju varit i Lusaka, onekligen, och även Livingstone. Så nu är det Ndola och Kitwe kvar!



Visst ser det trevligt ut? Flod och grejer!

Ndola låter nog lite bekant för några av er, mycket riktigt, det var där Dag Hammarskjöld störtade och dog. Således finns det ett museum och minnesmärken och sådant. Platsen är världsarvsmärkt.
Och när man ju som jag är släkt med Dag Hammarskjöld så känns det fint att åka dit. (Kan aldrig påpeka det ofta nog!)
Det ska även finnas en nybyggd fotbollsarena där, New Dag Hammarskjold Stadium.

Ikväll är det hejdå-middag för Erica som åker hem till Sverige på torsdag. Vi ska till en etiopisk restaurang. Det blir fint.
Min egen hemresa börjar bli verklig också. Erica åker exakt en månad innan det är min tur. Att tiden går fort, ja, det kan vi åter konstatera.

Hjärta.

Det är ju då tydligen alla hjärtans dag idag. Inte en dag jag bryr mig om direkt men det märks att andra gör det.

Jag är utbjuden av inte en, inte två utan tre olika killar. Man lider inte brist på uppvaktning här inte. Som singeltjej är man inte bara uppmärksammad utan även lite av en gåta. Hur kan det komma sig att jag går fri fortfarande? Ungefär. Hur som helst, jag ska inte ut med någon av dem.
Nä, jag ska dricka en whisky med morfar. En liten pinne får man allt ta sig även om man petar antibiotika för tillfället. Jo då.Eller ja, vi ska dricka på varsitt håll. Förstås. Jag sitter här i Zambia och han i Sverige. Men vi dricker tillsammans och tänker på varandra.
Jag kan inte tänka mig ett finare sätt att fira den här dagen.

Kram på dig älskade morfar!



Snart kan vi äta krabba ihop igen. Eller ja, du kan äta krabba, jag kan äta något annat...

Sanna.

Mitt namn möts nästan alltid med leenden när jag presenterar mig.
"Åh, det är ett zambiskt namn!" Eller, "Åh, det är ett afrikanskt namn!"

Sanna betyder "mycket" på bemba, ett av de största språken här i Zambia, och ett av de officiella.
Även på nyanja som är stort här i Lusaka så betyder sanna lite extra, mer, mycket ...
Nyanja och Bemba är väldigt närbesläktade.
Sen om man far till länder där kiswahili talas så får man höra att 'sana' betyder mycket, extra, väldigt mycket och så vidare.
Inte så olikt alltså.

Skämtsamt kan mina kompisar kalla mig miss too much, vilket på nåt vis blir extra roligt då jag sällan är just "för mycket". Eller så blir det miss little extra, eller little miss extra, vilket ju är lite mer i linje, kanske. Haha.

Men det är smidigt att ha ett namn som också är ett ord på ett zambiskt språk.
Ganska lätt att komma ihåg för de flesta. Men om jag presenterar mig och det tar fler än tre gånger för personen i fråga att greppa mitt namn brukar jag säga; well, then just call me ms Williamsson.
Detta möts alltid av hjärtliga skratt. Tanken på att nia mig är för konstig, och jag håller helt med. Sedan, visst, försäljare, taxichaufförer och så vidare, kallar mig för madame, mami eller sister.
Gissa vad jag föredrar?

Jag har tyvärr inte lärt mig många ord och fraser på nyanja/bemba. Man tvingas inte till det här då alla pratar engelska. Det är lite synd, hade gärna plockat upp lite nytt. Det får bli nästa gång.

Sjukdomen är under kontroll, förresten. Men jag är inte helt kry än. Har varit en tung vecka. Helgen var lugn med ytterst lugn hemmakväll i fredags, sen häng hos John på lördagen och igår var han här och räddade mig ur tristessen. Ville passa på att ses nu när han idag åker till Sydafrika i nästan två veckor för att gå på bröllop och andra roligheter. Kul kul!
Själv ska jag bli frisk idag är tanken. Sedan jobba så grymt intensivt på min uppsats att det inte är riktigt klokt. Sådeså.

Sjukdom.

(Här kommer en liten sjukdomsberättelse men jag kan redan här avslöja att det inte är någon fara med mig. Så ni behöver vara nervösa när ni läser. Kanske speciellt du, lilla moster. )

Jag har varit hängig i veckan. Lite förkyld men mest yr. Yr och illamående. Först trodde jag att det kanske var uttorkning. Jag blir snabbt yr när jag inte dricker ordentligt. Så jag drack och drack, men kände ingen förbättring.
Så nu den fjärde dagen av yrsel, så pass illa att jag inte kunnat plugga för det varit för svårt med koncentrationen så var det dags för läkarbesök.

Malaria är ju det man tänker på först. Men jag har haft malaria och minns allt hur otroligt sjuk jag var, med hög feber, frossa och allt. Så jag trodde väl inte att det var malaria, jag har inte haft feber nämligen.
Sjukhuset jag besökte är privat och kallas "chinese hospital", fast det heter nåt helt annat. Men antar att det är kinesiska ägare. Som till så mycket annat här... Nåväl.
Det ser ganska lustigt ut, förresten, väldigt färgglatt. Jag fick komma in med en gång, träffade först en undersköterska som tog blodtryck (godkänt), temperatur (36.4) och min vikt (godkänd). Sedan fick jag träffa läkaren som pratade lite med mig, om malaria och Afrika. Jag berättade för honom att jag inte är ny här direkt och känner till riskerna med malaria och så. Äter ju inte malariaprofylax, vilket han tyckte var rätt klokt trots allt.
Han log, tittade på mina händer, han var inne på att jag kanske är lite anemisk. Men nä, inte såg jag blek ut tyckte han.
Sedan gav han mig tre alternativ som han trodde på, förutom blodbrist,:
1. Malaria
X. Graviditet
2. Urinvägsinfektion

Spännande! Tyckte jag inte alls. Men iväg till labbet där en sjuksköterska tog emot och tog lite blod och gav mig en pytteliten kopp att kissa i. Han sa inte ett ord mer än vad som var nödvändigt. Omöjlig att skämta med.
Hur som helst.
Tillbaka till väntrummet utanför läkarens rum. Väntade en stund och blev sedan inkallad. Han gick långsamt igenom mina provresultat, det ena efter det andra negativt eller med bra värden. Hade faktiskt helt okej hb-värde. Gött.

Vad var det med mig då?
2. Urinvägsinfektion

Antibiotika utskriven och med rekommendationer om vila och stort vätskeintag, men ingen alkohol. Drick massor och vila ännu mer. Typ.
Jag har nog aldrig haft urinvägsinfektion förut tror jag. Och tycker allt att det är lite konstigt att jag inte hade några av de klassiska symptomen, att man springer och kissar hela tiden. Hm. Men men.
Jag äter nu nån slags monster-bredspektrum-antibiotika så vad det än är jag har ska väl bli utslaget. Och så även jag. Är ju onekligen väldigt läkemedelskänslig så förbereder mig på ett par svettiga dagar men sen ska jag väl må bättre än nånsin!



Kolla märket! Glenmark. Indisk antibiotika med 'svenskt' namn. Tryggt.

Ingen oro. Se, vad duktig jag är. Går till sjukhuset och allt. Guldstjärna!
Priset förresten, 120 000 för att träffa läkaren. 280 000 för lab-proverna och
75 000 för medicinen. Vad kan det vara...dryga 700 kronor?
Inget för gemene zambier med andra ord.

Fem.

Det är omöjligt att inte börja räkna ner nu. Fem veckor till hemresa. Det är alltså jättesnart som jag får ha syskonkväll igen men samtidigt gott om tid att njuta av Lusaka och vännerna. Så ser jag på det.
Eller Lusaka förresten, små planer på en resa till Tanzania har börjat formas. Men mer om det när vi vet om det är möjligt...
Vore onekligen underbart att tillbringa en vecka vid havet på vita stränder innan det är dags att säga hej då för den här gången. Men jag har ingen lust att resa själv utan då är det viktigare för mig att umgås här på plats istället.
Personer, inte platser, är det viktigaste. Det är vad vi lärt oss.
Men också att vissa personer och vissa platser blir till magiska kombinationer.

Lista.

Nu hajade ni allt till på gårdagens lista och tänkte; NAJ; inte ska hon stanna där i Afrika?!
Nä. Det ska jag inte. Jag kommer hem. Lovar. Sedan återvänder jag förhoppningsvis någon dag. För kärleken är där. Den var inte på låtsas eller enbart en fantasi. Zambia är ett underbart land.
Men innan jag återvänder hit ska det frossas i lokalpatriotism och häng med folk jag vill hänga med!
Bilderna här på Göteborg visar också hur jag vill att staden ska se ut. Ren, ingen resterande is eller snö eller sådant otäckt. Torra gator, fågelsång och knoppar. Det vill jag ha. För jag vet att det kommer bli lite tungt att återvända också. Rastlösheten som infinner sig efter ett tag och allt det där. Saknaden.
Men först, en hyllning till allt som jag längtar efter!

Saker jag vill göra när jag är åter i Göteborg:

Åka till kyrkogården.

Promenera in till stan och stadsbiblioteket via näckrosdammen.



Åka jättemycket spårvagn.



Pyssla med mina växter.




Börja med sådden.

Klippa mig hos Camilla på Junkstyle.

Köpa ett par Veja. Bästa skorna! Extremt gärna i just den här färgen, eller ljusa.




Tatuera mig. Kanske det här motivet:




Promenera längs vattnet.





Men framförallt umgås med de mina. Åh, vad jag längtar efter det.

Sen är det bara att invänta att Kajsa och Alex kommer tillbaka från Mexico. Sen kan sommaren börja och alla bitar falla på plats.

Lusaka.

Jag kommer att sakna klimatet.

Jag kommer att sakna smakerna. Frukten, ölen och maten.

Jag kommer att sakna alla trevliga människor jag möter i vardagen.

Jag kommer att sakna spontaniteten och enkelheten.

Jag kommer att sakna dofterna. Bränt, blommor och regn.

Jag kommer att sakna himlen och solen.

Jag kommer att sakna ljuden. Syrsor, musik och hundskall.

Jag kommer sakna livsrytmen.

Jag kommer att sakna att känna mig så lugn och lättsam.

Jag kommer att sakna mina vänner.

Jag kommer att sakna stjärnhimlen.

Jag kommer att sakna känslan.

Djur.

Maria (som jag bor hos) har en liten hund. Buju heter han och ska vara en korsning av malteser och pudel. Han är liten, fluffig och väldigt kelig.




Han älskar att ligga uppe på kuddar i soffan. Ibland kallar jag honom för the pillow dog, för han är litegrann som en kudde...med ben. Ligger där bland kuddarna och tigger kel. Söt är han, lille Buju.








Vi har inte särskilt mycket insekter här i huset (lägenheten, egentligen) men ibland så dyker det upp nån stackare. De som inte överlevt vistelsen här inne helt enkelt. Förutom spindlar, såna har vi. Men det är bara platta väggspindlar som håller sig ur vägen så det är verkligen inget problem. En och en annan förvirrad liten ödla, både geckos och andra varianter, kan leta sig in ibland också. Men de är ju bara söta.

Och nu vet jag i alla fall en person som kommer att tycka att det här är en bild på en otäck och väldigt stor nattfjäril (?). Själv tycker jag den är rätt fin och såklart är det lite sorgligt att den ligger död här på vardagsrumsgolvet.





Jag tänker alltid på morfar när jag sätter en tändstickskask bredvid något för att visa på storlek. Det är fint tycker jag, de där små sakerna som minner om en speciell person. Som att jag tänker på mamma när jag viker örngott och kökshanddukar. På det vis hon lärde mig.

Chibuku.

Igår firade vi att John har fyllt år. Roligt!
Först lagade jag en fiskgratäng. Kan ni tänka er! Fisken kanske inte var så mjäll som man önskar, men det var en helt okej king clipper som fick gott sällskap av sås och potatismos, eller pommes duchesse om man ska vara lite fin så.
Till maten vin och sedan öl och presentwhisky till efterrätt. Vi har en grej med att köpa så billig sprit som möjligt, rom för 21 000 kwacha (ca 30 kr), whisky för 35 000 och så vidare. Flaskan som jag letat fram dagen till ära kostade hederliga 27 000 och var nog sämst hittills, haha!
Men inte tog det slut där, nä, presentkavalkaden fortsatte, även nästa sak i drickbart format. Chibuku. Eller, låt mig återkomma om det där. Drickbart.


Så här glad var John över sin första förpackning Chibuku!

Chibuku är en form av öl. Eller alkoholhaltig dryck i alla fall. Majsöl, typ. Billigt är det, mellan 1500-3000 kwacha för en liter. Ca 6 procent. Den här kommersiella kallas Chibuku Shake Shake, eller i vardagstal "shakes", "shakers". Eller fattigmansöl, poor mans beer/drink. Man kan inte köpa chibuku där man normalt köper alkohol utan de säljs enbart i compoundsen. Det ligger ofta tomma förpackningar i dikena och man ser ibland män som raglar runt med en shake i handen på helgerna.




Taste the goodness står det på förpackningen. Vet inte vi exakt höll med om det där, goodness. Lukten när tetran öppnades efter att ha skakats, ja man måste skaka om den innan man dricker. Vätskan separerar nämligen. Därav namnet, Shake Shake. Shake before drink! Mmm, visst börjar det vattnas i munnen nu?



Hur som helst. Doften påminner om degspad. Alltså ganska mycket jäst. Och lite surt.
Smaken? Ja. Sur. Konsistensen är lite lätt grynig, lite tjock så. Öl och middag i ett, liksom! Färgen...ja, ni ser ju.



John var betydligt mer tapper än jag då han drack upp hela glaset. Ett litet glas förvisso, men ändå. Själv lyckades jag bara sippa några små klunkar och sedan tog det stopp. Grynigheten och det sura var helt enkelt för mycket för mig. Det är nog verkligen en "acquired taste" som man säger.
Sedan slog tanken mig, tänk om just den här tetran är lite gammal? Kanske är färsk chibuku godare? Åh, vem vet. Undersökningarna fortsätter. Kanske.




Roligt var det- våra äventyr i den traditionella dryckeskulturen och firandet av födelsedag!

Flöde.

Idag släppte någon slags kramp gällande plugget. Bara känslan av att få någon slags struktur på uppsatsen, den räcker långt.
Det enda jag har i huvudet nu är postkoloniala teorier, konventioner, African Charter (afrikanska stadgan om mänskliga (och folks) rättigheter) och annat spännande. Jag har fullkomligt snöat in på en bok om postkolonial teori som bekräftar mina tankar om just det ämnet. Hur underbart är inte det?
Sen vet jag inte om jag kan använda den så mycket i uppsatsen, men ändå, det är underbart att få nya kärlekar på det viset.

Just nu trivs jag mycket bra med min akademiska roll. Imorgon kan det åter ha förändrats och jag kanske funderar över varför jag inte blev polis eller nåt.
Men idag, idag är det härlig energi som flödar!




Så här kan det se ut när vi pluggar. Gott kaffe!

Uppsats.

Så var det dags att börja ordentligt med uppsatsen. Tänkte att det skulle kännas inspirerande, mitt ämne är ändå intressant. Men det tar emot ganska mycket. Längtar efter lite ledighet vilket också är konstigt då jag hade massor med ledigt över jul och nyår och så.
Men rygg i rygg kanske inte alltid är det bästa sättet.
Nåja, det ska nog lossna snart. Det brukar göra det. Jag har ju en vän här som också är student, John, och vi har kommit igång med att träffas för att plugga ihop. Det är skönt att ha någon att kasta ut tankar och funderingar mot när man sitter där och kämpar.
Heja oss!

Planen för idag är att åka till immigration och se om mitt temporary permit är klart. Mina 90 dagar som man får på visumet har ju tagit slut för länge sedan.
De är inte snabba på det kontoret. De säger först att det ska ta två veckor att få ett sådant tillstånd. De flesta jag känner har fått vänta dryga halvåret... Men så länge man har kvitto på att man betalat för sitt tillfälliga uppehållstillstånd så är det okej. Jag kommer inte att bli utslängd ur landet med andra ord.

Sedan när jag varit där så ska jag äta lunch med Maria på vår favoritrestaurang, Oriental Garden. Efter det ska vi försöka boka klipptid. Mitt hår är väldigt långt och börjar bli slitet så dags för saxen!

Sedan, på eftermiddagen ska jag umgås med uppsatstankarna igen.
Min dag idag.