Cheetah.

Sista dagen i Lusaka var det dags att besöka vårt gamla hus. Tog en rask promenad (nåja, ville inte svettas ihjäl) till Kabulonga och Cheetah road. Brorsan guidade mig via telefon, han satt med en google earth karta och beskrev gatan ovanifrån och jag beskrev från markhöjd så att säga. Till slut hittade vi huset!
Det är inte så lätt som man tror. Murar och grindar skymmer ju husen så det är omöjligt att se in.
Hur som helst. Jag knackade på. Väntade. Knackade igen. Väntade. Till slut, en tveksam öppning av grinden och en trädgårdskille tittar misstänksamt på mig.
Jag frågar om familjen är hemma och förklarar mitt ärende: jag växte upp i det här huset och undrar om jag skulle kunna få komma in och titta lite?
Han säger åt mig att vänta. Utanför.
Efter ytterligare en stund (hann bränna ena axeln lite lätt under den här väntan, trots solfaktor, det ni) kommer en vakt. Jag förklarar återigen mitt ärenden. Han funderar. Säger att han ska gå och hämta madame. Gör så. Jag får återigen vänta. Utanför grinden. Killarna som jobbar på huset mittemot börjar vissla och fråga vad som står på. Jag skakar på huvudet.



Så här ser muren ut.

Madame kommer! Hon verkar föga imponerad eller ens måttligt intresserad av mitt ärende men går med på att släppa in mig. På tomten. Inte in i huset. Och inga foton får jag ta heller...
Hon går in i huset och vakten eskorterar runt mig. Jag skrattar och säger att allt är så litet, han förstår mitt perspektiv. Dock är huset enormt. De har byggt om och byggt till så det är knappt igenkännbart. Märklig känsla. Poolen är kvar men har fått grottor och grejer. Ett par hundar såsar runt på tomten. En liten typ jack russel gör oss sällskap hela stunden.
De har fyra hundar, berättar vakten. Och då dyker världens största schäfer upp. Eller låt mig säga; världens hårigaste schäfer! Jösses vad päls! Den var helt gigantiskt. Och gammal. Men inte helt olik vår gamla hund Lurven så ett fånigt infall får mig att sätta mig på huk och mjukt ropa: Hej Lurven!
"Lurven" viftar på svansen och går fram emot mig och lägger huvudet i mitt knä. Där, för en sekund, var jag nio år igen och världens lyckligaste tjej.