Tystnad.

Lite tyst i bloggen. Lite skyller jag det på mitt minneskort som inte vill fungera. Tråkigt med inlägg utan bilder liksom.

Jag har det bra i alla fall. Oktober har varit en otroligt bra månad på många sätt. Startskottet var ju att Onsdag flyttade till Göteborg och sedan har allt bara blivit bättre och bättre. På det känslomässiga planet, då. Men det är ju på nåt sätt grunden så jag är tacksam.

Imorgon är det dags för November att starta och vet ni? Jag tycker vi tar och gör November lika bra som Oktober. Eller kanske till och med lite bättre!
Är ni med?
Då kör vi. Ett två tre!

Undran.

Jag har undrat det här i månader:

När blev morgonpasset i P3 ett barnprogram och varför?

Planen.

(Mitt kameraminneskort har slutat fungera igen. Attans. Måste köpa nytt.)

Tänkte i alla fall uppdatera gällande min plan för hösten. Det går bra! Vi har fixat några middagar, promenader, tedrickande, öldrickande och så vidare. Skönt häng helt enkelt. Senast igår åt jag himla god middag hemma hos Onsdag följd av ett par öl ute. Liksom perfekt. Hemskt kallt var det dock när det var dags att knalla hemåt. Måste nog gräva lite i klädkammaren (tjusigt ord) och se om jag hittar en varmare jacka. Men annars bara fint!

Tittar ut nu och de gula löven virvlar verkligen. Det är ju vackert. Och jag tror termometern har fastnat lite i sitt läge för den har hävdat att det varit 13.9 grader i ett par dagar nu. Dygnet runt.

Just nu.

Just nu läser jag Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Gillar den väldigt mycket!
Hennes bok En halv gul sol är ju också någon som alla borde läsa. Om Biafra och kriget. Väldigt nära hjärtat för mig och verkligen en riktigt bra bok!

I övrigt är jag lite söndagstrött och loj men vid ganska gott mod. Har jeans på mig också, det är verkligen inte ofta nuförtiden. Känns trevligt. Nudie, Tight Long John. Lätt favoritjeansen. Har haft dem i många år nu och de är fortfarande svarta och fina. Bra grej.

Vädertavla.

Vädertavla - Tomas Tranströmer

Oktoberhavet blänker kallt
med sin ryggfena av hägringar.

Ingenting är kvar som minns
kappseglingarnas vita yrsel.

En bärnstensdager över byn.
Och alla ljud i långsam flykt.

Ett hundskalls hieroglyf står målad
i luften över trädgården

där den gula frukten överlistar
trädet och låter sig falla.

Sommardoft.

Plockar in det sista av sommarens pepparmynta och doften gör mig nästan nostalgisk. Samt sugen på rom.

Bara gott.

Och så lite katt-tigerbus. Gott det med.

Kylan.

Termometern visare 2 grader när jag gick upp förut. Två. Kallt. Solen skiner och då är det ju faktiskt helt okej. Men jag tycker fortfarande att det är otäckt. Hu.

Och den här veckan har gått så fruktansvärt fort. Måste vara nåt slags rekord. Visst har jag haft en del att göra men ändå. Hela oktober har ju varit sån. Men det är ju det, det har varit en riktigt bra månad. Mycket energi, glädje och så. September var ju en rejält pissig månad om jag får uttrycka mig så. Usch.
Nu är det så mycket bättre. Gött värre!


Hej hej från morgonsoffan med blött hår. Åh, kommer ihåg första vintern i Sverige och skräcken över att man kunde DÖ av att gå ut med blött hår när det var minusgrader. Det sa de på min skola i alla fall.


Stella gillar vatten. Hon är rolig. Kommer att sakna henne och Elsa massor nu när de snart ska åka hem. Det har verkligen varit supermysigt att ha dem här. Min lilla allergi var värst i början också, nu är den väldigt lätthanterlig. Har jag vant mig? Grymt i såna fall.

Tycker att Elsa passar så bra i soffan. Fin matchning!

Fixat.

Brorsan fixade till minneskortet och jag kan äntligen dela bilder med er igen!

Stella och jag surfar. Hon fnyser år Cute Overload, nog mest för att hon inte är med där själv än...

Swisch.

Tiden springer och jag försöker hänga med så gott det går. Får fortfarande inte kamerans minneskort att funka i datorn vilket gör mig ledsen. Hur fixar man sånt liksom? Tips emottages tacksamt!
Datorn säger bara att det inte går att läsa. Frustrerande.
Varför slutar saker bara att funka en dag?

Lite bergodalbanemässigt känsloliv just nu också. Jädrigt pepp och glad för att sedan rasa ner i en hopplös hög. Men vet ni. Det är okej! Det är ändå mer pepp än depp och deppen är ändå nästan bara för att jag inte får de svar jag vill från de jobb jag söker.
Men det där andra, det är faktiskt bra. Så. Jag kämpar vidare! Såklart. Vad annars?

Kikar på EU-jobb, EU-praktik, FN-volontär och sådant. Längtan ut är stark igen.
Och som alltid låter jag musiken göra sitt jobb med att plocka fram den där genuina glädjen och levnadslusten. Och längtan. Typ allt med andra ord.

You just have to move your... hips!
Som en fin man en gång sa. Det är sant. Man blir lite lyckligare av det.
Testa. Det går alldeles utmärkt att dansa för sig själv också om man hellre gör det.

Distraktion.

Jag har minst tio saker att göra idag men det enda jag gör är kolla flighter och resmål och möjligheter och jobb utomlands och bara längtar längtar längtar iväg!

Konserten och människorna i fredags väckte verkligen upp en halvsovande björn.
Nu är det ingen hejd.
Life is to love, var det inte så?

Och för att göra det ännu värre lyssnar jag på musik som får mig att vilja det ännu mer. Afro-beats och så vidare.
Ahhh!!!
Det är plågsamt. Och alldeles underbart.

Fick precis den här mailad till mig.
HJÄLPER INTE!
Men det ÄR gött. Det är ju liv så det stänker om det!

Heja livet, heja kärleken ---> heja Afrika!

Kaputt.

Vet inte vad som hänt men datorn kan inte längre läsa av minneskortet från min kamera. Det funkar bra i kameran men sen i datorn går det inte. Hemskt tråkigt.
Hoppas kunna lösa det snarast. Kan ju inte ha det bildlöst här liksom. Nix pix.

Hoppas ni har och har haft en härlig helg!

Baloji!

Kvällen inleddes med middag hemma. Vi åt, drack och började sedan lyssna på kvällens mål: Baloji.
Glada i hågen drog Onsdag och Fredag (jag då : ) iväg till Världskulturmuseet och hann bara precis köpa varsin öl innan det drog igång.
För det gjorde det, rejält.
Jag såg ju honom på Clandestino i juni i år och var hemskt pepp på att få uppleva honom och bandet igen. Och ja, peppen var inte förgäves och väldigt snart är alla uppe på fötterna och dansar och lever. Lyckan mina vänner, lyckan!
Hela kroppen svarar, varenda cell spritter av glädje när de öser på och det är omöjligt att värja sig (om man nu skulle försöka, men varför skulle man?). ÅH. Det enda som var jobbigt att jag inte verkligen dragit dit alla jag bryr mig om för denna upplevelse. Alla borde få uppleva det helt enkelt.

Och när han berättar att han precis nyligen förlorat någon som stod honom nära och påminner oss alla om hur skört livet är och hur viktigt det är att vi värnar om varandra och verkligen passar på att älska varandra och visa det under tiden vi fortfarande lever, ja då brast det lite för mig. Men ändå glada tårar. En kram och sen vidare i lyckodans och några av livets viktigaste element är plötsligt förenade.

Jag glömde kameran dock. Hur kunde jag? Ja ja. Sånt som händer.
Här är en video:



Och här live:



Karisman. Alltså. Den mannen är ett under av utstrålning, energi, närvaro, glädje och jag vet inte mer hur jag ska beskriva honom.

Som grädde på moset så gick vi sedan ut med bandet och tog ett par glas på Incontro.
Så sjukt roligt! Han är inte bara en fantastisk scenpersonlighet och artist, bäste Baloji, han är även en riktigt ödmjuk, smart och fin person. Det ni!
Gårkvällen är helt enkelt en av de bästa kvällarna någonsin och den lyckan, glädjen och livslusten tror jag kommer att följa mig ett bra tag nu.

Tack Emma och Baloji för en episk kväll. Eller som jag kanske borde skriva:

Merci Emma et Baloji pour une nuit épique!

Sol i sinne.

Hinner inte skapa några större inlägg just nu men jag vill bara säga att oj vad härligt det är att ta en timmes promenad i solskenet så här i mitten av Oktober. Att kunna sitta på en trappa ute och känna solens värme. Åh det är underbart!

Själen springer segervarv.

Bättre.

Livet är klart bättre när Onsdag bor här igen. Men det säger ju sig själv, Onsdag och Fredag bör ju ses varje vecka, hur haltande blir det inte annars?

Kel.

Stella, underbara unge!

Gott att gnaga på min lilla baobab.

Gott att kela.

Blå ögon, någon?

Alltså. Hon är så söt, lilla Stella! Hon söker närhet på ett så himla rart sätt också. Bara kryper upp i knät, lägger sig på axeln eller bröstet och sover och kurrar. Däremellan busar hon förstås en hel del. Vansinnigt söt!

Jag kelar självklart med Elsa (vuxna katten) också. Hon är underbar att kela med. All fluffig päls och hur otroligt snäll hon är.
Det går ingen nöd på mig med andra ord!
Även om de får mig att nysa och snörvla lite..men det är det lätt värt.

Vinterhjälp.

Okej, lystring vänner!
Jag får ont i kroppen av att tänka på vintern som är i antågande. Kanske är det för att jag slapp uppleva den förra året när jag var och hade det fantastiskt i Zambia.
Kanske är det för att min älskade hund Tyson inte lever och första vintern utan honom var riktigt tung. Dels av saknad så klart men också det i att jag inte går ut och går i timmar då. Vilken vettig människa gör det liksom? Trots att man mår så bra av det.

Så. Jag har pratat med några av er om det. (Jag kommunicerar inte enbart genom bloggen alltså.)
Vi ska laga mat.
Vi ska gå på teater, föreläsningar, bio och livespelningar.
Vi ska dricka gott vin och god öl.
Vi ska bara ses och hänga. Kravlöst.
Vi ska ha det bra. Tillsammans.
Okej?
Är det en plan?
Jag vill ju gärna laga "Afrikansk" mat. Så det kommer ni att få njuta av hos mig. Bra va?

Så här säger säkert folk varje år. Men i år ber jag er att hjälpa mig med det. Hjälp mig komma igenom något som har mer makt än vad jag vill. Och inte bara komma igenom utan ha det gött också. Leva och inte bara överleva, ni vet.

Hibiskusen gör sitt bästa för att vara en motvikt mot en mulen himmel och 6 plusgrader och gulnande löv.

Mitt personliga mål är att slutföra något av mina litterära projekt. Har arbetat på en bok under sommaren men den måste vila lite. Nu skriver jag poesi och arbetar nu utifrån en ny underbart häftig vinkel. Riktigt roligt!

Så här ser man ut när man har litterära ambitioner.

Kattvakt.

Nu är Elsa och Stella här hos oss och ska bo här i en vecka ungefär. Matte ska åka till Italien och gotta sig ser ni.

Åh, de är så söta och fluffiga! Ska försöka att ta kort på dem men ni vet ju hur bökigt det kan vara att fota katter. Speciellt en som är lite blyg och en annan som vägrar vara stilla.

Fredspris.

ÄNTLIGEN! utbrister jag.
Grattis Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakul Karman till ett mycket välförtjänt fredspris. Grattis världen att vi har sådana här människor bland oss.

Kolla gärna in min favoritdokumentär Pray the Devil Back To Hell. Så oerhört häftig, inspirerande och helt fantastiskt!
Den handlar om fredskampen i Liberia som ledde till Charles Taylors avgång och Ellen Johnson Sirleafs tillträde som president. Kvinnor iklädda vita t-shirts som genom sin fredliga, okuvliga kamp fick slut på inbördeskriget och vände landets utveckling helt.

Åh, jag ska nog ta och se om den just nu. Rekommenderas starkt! Det är en dokumentär som får en att känna ett starkt hopp och många andra fantastiska känslor.

Sömngångare.

Som barn gick jag i sömnen en del. Det upphörde tack och lov med åren. Precis som att jag brukade prata en del i sömnen. Främst obegriplig rappakalja. Nog kan jag mumla i sömnen fortfarande och gestikulera och sparkas och hålla på, men oftast inte.
Men jag sover inte alltid lugnt. Det är en sak som är säker.

Så här såg min säng ut i morse. Det som syns på bilden är alltså mina två täcken. Och två påslakan. Jag har alltså tagit ur täckena ur deras påslakan. I sömnen.
Jag har oftare gjort så med kuddar och örngott. Men det här...ja, det är lite extremt även för att vara jag.

Rofylld sömn?

Bergsgetter.

Tänkte tipsa om The Mountain Goats som jag precis återupptäckt. Så fruktansvärt bra!

Lyssna på klassikern No children. Eller på oerhört vackra Wild sage. Andlöst sorgliga Get lonely. Och ljuva Weekend In Western Illinois. Och så vidare, och så vidare.

Bara gör det. Hans röst, texterna, musiken... Ah. Fantastiskt!

The Mountain Goats - Get lonely



Om du inte börjar gråta (eller i alla fall får såna känslor) när du lyssnar på den här låten så har du aldrig känt dig ensam.

Nobel.

Tomas Tranströmer. Så fick han det, nobelpriset i litteratur!
Häftigt. Har ju varit så mycket prat och önskningar om detta och nu har det alltså hänt. Gött.

Jag har ju läst en del Tranströmer ändå. Det är kul att veta vem de pratar om liksom. Och det är inte så svårt att se varför han är en mycket värdig pristagare.

Guldkant.

Den där guldkanten som man vill ha. Den kommer i många olika former. Jag tror på att försöka vara "mindful". Att just där och då, vara fullt medveten om sin omgivning, sina känslor och upplevelser. De positiva aspekterna då. Det är de som eftersträvas. Att gå och känna in hur ont det gör i hjärtat när man tänker på sorgen som ligger som en slöja över ens medvetande... Ja, det kan förstås också vara bra. Men inte i den här tankegången. Må bra, njuta och bara vara är grejen.
Som när man går en promenad och solen får vattnet att glittra och doften av höst letar sig in. Att då försöka uppmärksamma och ta in just de där detaljerna, på riktigt! Det tror jag är väldigt bra.
Det är en övningssak. Och kan kännas lite fånigt eller svårt i början. Men det är det inte! Speciellt när vinsten blir att man undviker att tänka på det som just då är jobbigt.

Igår åt jag middag med min bror och min moster. Vi skulle gått till Canton House men det var stängt så vi gick till Bellini istället. Det var fint. God mat, gott vin och god efterrätt. För att inte tala om sällskapet! Det är så mysigt när vi tre ses. Fin grej liksom! Guldkant.

Lyckoforskarna säger att genom att liksom påtala sin lycka, när den uppstår, är en del i att känna sig lyckligare överlag. Som när man har det riktigt roligt, att tänka tanken "åh vad jag har det bra nu, vilken lycka jag känner!", att det faktiskt förstärker känslan och får den att stanna längre och kanske ännu mer blir lättare att komma ihåg. Som att man sparar den lite mer effektivt.
Det här är något jag praktiserar själv och tycker det funkar fint. När det är tungt, ( inte som tyngst dock, då funkar det inte), så plockar jag fram ett härligt minne och känner hur tyngden lättar något.
En del tycker säker att det är flummigt. Jag kallar det mental träning. Och då blir det genast lite mer konkret, eller hur?

Utan ångest.

Fattar ni grejen med att få hänga med en av sina bästa vänner en hel dag. Luncha, strosa, spana på tvåtusen hundar, dricka kaffe, sitta på en bänk, prata prata prata, fika igen och sen säga hej då, vi ses igen på onsdag, kanske även lördag och söndag? Och veckan därpå. Och nästa vecka igen. Och så vidare.
Och inte vi ses om TVÅ MÅNADER.
Fattar ni skillnaden?
Det gjorde jag. Idag.
Att säga hej då helt utan ångest.
Underbara insikt om att min vän nu stannar och bor i samma stad som jag gör. För en lång lång tid.

Onsdag på en strand i Ghana.
Best trip, ever!
Resan som gjorde oss till Onsdag och Fredag och för alltid kommer att vara en av de viktigaste resorna jag gjort.

Filmen.

En ganska så rolig sak att sysselsätta sig med är att välja vilka skådisar som skulle spela dig själv, dina vänner, din familj och så vidare, i filmen om ditt liv.
Testa. Det är roligare än man tror och man kan gå länge och fundera över vem som ska spela vem.

Vem skulle då spela mig? Tja. Förslag som jag fått själv är Kirsten Dunst, Drew Barrymore, Kate Winslet, Kate Hudson, Nicole Kidman (förr, nu ser hon ju...lite plastig ut..) och några till.

Fick höra att bilden nedan förklarar just Kidman-likheten. Jo, kanske.

Vampyr-Sanna/Kidman.

Sen är det ju inte så att det måste vara porträttlikt. Man ska väl bara känna att den skådisen passar en själv liksom.
Dunst imponerade på mig i Melancholia. Så valet idag faller på henne. Gott så!

Känslan.

Känslan av iver och energi. En saknad känsla, mycket välkommen tillbaka i min kropp.
Snälla, stanna?

Mycket fint.

Igår var en fin dag. Sova fint, vakna finare och sedan bara en totalt oplanerad driva-runt-på-stan dag med bästa veganburgaren på Jonsborgs gatukök och öl på Avalons uteservering och allmänt stros och aktivt betraktande av vår stad och insikter om hur fin den är. Sedan hem för en liten lur och sen ännu mer fint. Ah, ibland är det väldigt skönt att leva. Kontrasterna blir starka när man haft det tungt ett tag. Det är fortfarande inte helt enkelt att finnas till men såna här doser av kärlek och glädje fixar till en precis som en natt av god sömn under en sömnlös period.

Och vet ni. Idag blir det ännu finare. Idag flyttar Emma "Onsdag" till Göteborg. Jag är vansinnesglad och har tjatat om detta ett bra tag nu. Och idag kommer hon äntligen.
Du är så välkommen älskade vän, så oerhört välkommen. Och behövd. Nu vet jag att den här hösten och vintern kommer att bli så mycket enklare och roligare att leva i.

Till dig! Med söt hund och allt!

For Emma - Bon Iver

Sista September.

Så var det fredag och dags för göttigheter.

Inleder med en bild som jag tycker är rolig. Kolla peace-tecknet! Känns som om jag sitter i mitt eget fredskapell. Sakralt och tjusigt.
(Det är mitt halsband som hänger på en krok.)

Mer bön i fredskapellet.

En present har jag fått!

En tvåfingerring.

Tada! Förvånansvärt jätteskön att ha på sig. Inte alls stelt eller klaustrofobiskt som jag först misstänkte. Känns så organisk liksom. Riktigt glad för den! Känns så roligt när man får presenter och får höra att "jag tänkte direkt på dig när jag såg den". (Det är för övrigt alltid roligt med presenter!) Tack fina!

Hos Luana förfestar man på bubbel och grymt god paj.

GRYMT GOD. Sa jag det? GRYMT GOD.

Flaskan till höger öppnade sig själv. PANG!
Roligt och läskigt.

Den obligatoriska Jag & min öl-bilden.

Det är höst.

Luana & Annika. Jo. Cykeln heter Annika alltså.

Sen var vi ute och partajade. Fast mest promenerade vi nog ändå. Och stod i olika barer och tittade på folk. Och pratade. Och skrattade. Gött.

På hemvägen låg dimman tät över stan. Fantastiskt vackert.

Så tillbringade jag den sista dagen i september. Och vaknade upp till en lika disig morgon. Det såg först ut som det var snö i luften och jag fick lätt panik. Men nu skiner solen och det är varmt och det känns ganska så bra det.