Cool down.

När jag gråtit för mycket, sovit för lite eller bara allmänt hängig (läs: bakis) så syns det på ögonen. Vad gör man åt det då? Piffar till sig med en geléig ögonmask som fått ligga i kylen en halvtimme:


HEJ vad jag bjuder på mig själv nu. Hur blek? Jösses. Men jag är förkyld ju.
Just denna roliga, fint röda masken är från Anatomicals. De har fyndiga och fåniga namn på sina produkter. Roliganamn-ligan vinner dock OPIs nagellack. Man väljer nästan lack efter namn mer än färg. Superytligt och gött.

Tyvärr fick jag inga pengar för det här inlägget. Så det är ingen reklam på det viset. Bara ett litet tips. Och en skön motvikt mot det tidigare inlägget med Valerie och mansföraktet.

Försök hänga med i mina svängar om ni kan. Hehe.

PS. Jag har aldrig använt den här masken förrän idag. Men den är skön. Sval och man kan ju anta att det svullna avtar i alla fall för en liten stund. Mhm.

Valerie.

Just nu läser jag SCUM Manifesto av Valerie Solanas. Det var längesen jag läste det senast och det friskar alltid upp tycker jag.



Inledningen lyder så här:

Life in this society being, at best, an utter bore and no aspect of society being at all relevant to women, there remains to civic-minded, responsible, thrill-seeking females only to overthrow the government, eliminate the money system, institute complete automation and destroy the male sex.


Man behöver ju inte hålla med om allt man läser. Det vore ju konstigt.
Det är härligt med hennes radikala tankar i alla fall.
Pow!

Färg.

Fick förslag på att kanske mörka till håret en aning när vintern kommer. Jag är blond men ganska så beroende av sol för att hålla det sådär ljust och fint. Med tanke på att den här vintern kommer att tillbringas i Göteborg så väntas en betydligt dassigare nyans på håret.
Och då kanske en rödblond ton skulle passa... Har ju alltid velat undvika rödtoner tidigare men så här som på bilden är ju inte så tokigt? (Fast ingen orange ton ska det vara, nej nej.)
Nåväl. En får se!

Här sitter jag och tänker på något fint.

Bästa.

Bästa serien genom tiderna är Six Feet Under. Har du inte sett den så gör det!
Eller se om den, som jag gör nu.

Nytt.

Testar en ny layout. Vet inte vad jag tycker om den än men jag är oftast lite konservativ när det kommer till förändringar av den här sorten så... Ja. Vi får se.
Om ni hatar den, snälla säg till. Det är ändå inte jag som gjort den vet ni...

Och ja. Jag är mycket nyfiken på mina läsare i Ryssland. Otippat och coolt!
Välkomna och hoppas ni stannar !

Reflektion.

Eller snarare några tankar. Jag är inte frisk idag som jag hoppats och mår sådär ärligt talat.
Hjärnan jobbar långsamt men några saker som jag tänkt på idag är:

Att jag är en dålig människokännare. Och det förbryllar mig något. Jag borde vara bättre på det.

Att jag tål färre och färre frukter. Nu senast honungsmelon ganska kraftig reaktion och idag lite känn av vindruvor.

Att det är sjukt att folk blir upprörda över barn som har klänning. Ja, barn som inte ska ha klänning för att det tydligen är förbehållet en viss sorts barn. Eller vuxna för den delen. Herregud. SPÄNN AV.

Att hundvalpar är det sötaste som finns.

Att det är väldigt svårt att skapa suveränt underbyggda argument när bihålorna bankar.

Att min humor ibland är väldigt enkel. För jag kan tycka att sånt här är roligt:

(OBS. Vet ej varifrån den kommer. Hoppas ingen blir arg.)

Tjohoj allihop. Och njut av den fantastiska septembersolen och de vackert skiftande löven.

Förkyld.

Den har vacklat och smugit men nu är den ofrånkomligen här.
Förkylningen. Halsen svider, bihålorna värker och huden är för varm. Men kanske hellre det än det där smygsjuka. Nu är det på riktigt. Och då tänker jag att jag är frisk redan imorgon, för fort ska det väl gå när det väl brutit ut? Har ju varit skruttig hela helgen menar jag. Så. Jo!

Det är dessutom för mycket roligt som händer i veckan för att det ska finnas tid och möjlighet att vara sjuk. Cykelturer, en VIP-kväll, två utekvällar med livespelningar, och så vidare.

Hej då sjuk, hej frisk!

Fluff.

När man får en inbjudan som låter så här: kom så får du räkor, vin och kattungekel så är det svårt att säga nej. Även om man är lite skruttig. Så iväg for jag!

Det här är Stella. Hon är inte så gammal.
Hon tycker alla snören, sladdar och liknande är väldigt roligt. Det kan man ju förstå.

Här kommer Elsa och undrar vad som står på. Men nappar inte på skosnöreleken.
Lite mer vuxen så.

När man har lekt och busat mycket så blir man trött.

Och somnar nästan sittandes...

Hon är så söt!

Bollkattunge.

Terese är den lyckliga matten till de här finfina kissarna. Och det syns inte tydligt på de här bilderna men Stella har verkligen riktigt blå ögon. Och när hon senare somnade i min famn så försvann min egen skruttighet för en stund. Förkylning, trötthet och annat kämpigt tog paus för ett slag. Djur är verkligen grejen.

Lugn bara.

Neej, inte rackade jag ner på mig själv angående mina tänder eller något annat. Jag är rätt nöjd med hur jag ser ut. Annars skulle jag väl inte lägga ut bilder på mig själv? Nä. Precis.
Jag kan ju inte vara 30 år och ännu inte kommit fram till att jag duger precis som jag är. Vissa dagar är det enklare än andra men på det stora hela så är det inte det yttre som jag funderar på. På insidan finns det ju massor med besvärligt att handskas med, menar jag. Haha!


Så trevlig fredag och tack för att ni finns!

PopSanna.

En dagens outfit! Nä. Inte direkt. Men jag har mammas tröja på mig idag. Den är kanske lite kort i ärmarna och så men vad gör det? Det är ju mammas.

Mitt hår ja. Nej, jag ska inte klippa mig älskade bekymrade vän. Långt och vildvuxet ska det vara! Jag ska heller inte korrigera min "charmiga" tand som sticker ut. Lovar.

Har även mammas klocka ibland. En klocka som jag gav henne i födelsedagspresent en gång. Finfint. Här syns den litegrann. Det är en Swatch Skin. Känns inte när man har den på sig. Som en andra hud helt enkelt. Hur skönt som helst.

Fattar ni nu varför bebisar ser ut att ha så stora ögon? Det är för att de alltid har mössor på sig. Man ser inget annat! De har förvisso inte någon man av hår som jag. Men ändå. Störande öron har de ju! Se här, jag ser ut som en bebis. Nästan.

Och så ett leende för att runda av. Det är ju ändå fredag! Och jag har nog ganska gula tänder men de är tamefan starka så jag tycker gott de kan slippa vara vita. Japp. Inte ett enda hål har de drabbats av. Duktiga tänder! Och då får de vara nästan vilken färg de vill.

Nu har jag bjudit duktigt på mig själv. Men så vill jag ju att mina läsare ska heja på mig på stan också. Då måste man visa sig på bild ibland. Häpp!

Spännande.

Ny president i Zambia!

Och idag är det ett år sedan jag åkte till just Zambia. Oj oj. Jag minns känslan exakt.

Prakt.

När man går upp och möts av det här på morgonen så känns det lite lättare om hjärtat.





Har jag förresten sagt att Onsdag flyttar till Göteborg i början av Oktober?
Gissa hur glad jag är över det?
SÅ HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR glad. Fast det går ju inte att beskriva. Det är helt enkelt så himla bäst.
Välkommen älskade vän!

Hopp.

Jag har en hibiscus som jag fått av Kajsa en gång i tiden. Den var född att stammas upp. Så rak och fin redan från början. Och jag älskar att stamma upp växter. Tycker det är tjusigt. Så att de blir som träd liksom. Speciellt Dr Westerlund. De kan verkligen se ut som små akaciaträd!

Och nu när September bjuder på någon slags regnfrossa (DUBBELT så mycket regn som normalt) så gör min hibiscus sitt bästa för att pigga upp. Jag har varit hård mot den i sommar och klippt och klippt. Kan liksom inte ha en tremetersplanta. Men nu har den hämtat sig, accepterat sitt öde och bjuder på det här:

Knoppar.

Ser ni? Jätteblomma på väg!

Från en annan vinkel. Jag menar. Varför inte?

Ännu en bild på knoppen som snart är blomma.

Titta vad fint!

Sen kom idén om att jag måste visa hur stor den är i relation till mig. Som att jag är tändsticksasken liksom. Och för att jag vet att ni saknar bilder på mig. Jo, det gör ni. Hur löser man då detta när man känner sig allt annat än snygg. Jo, en ryggbild. Och nu inser jag att ni också kan passa på att fascineras över hur långt mitt hår är. Välvårdat är det också (HARKEL).

Ni kan nog räkna ut ungefär ungefär hur hög plantan är, jag håller alltså krukan i handen. Den står inte på golvet eller så. Någon måtta vänner, någon måtta.
Väldigt skön hållning här också känner jag. Äh. Jag är på hösäckshumör och det får gott lov att synas.

Sådärja. Trädgårdsbloggen lever vidare.

Och så länge frön gror, knoppar sätts och blommor slår ut så finns det hopp. Vilket undantar hela den svenska vintern. Om man inte har en sån här skönhet då vill säga.

Val i Zambia.

Idag är det val i Zambia minsann!

Får se hur det blir och om omvald/nyvald president kan se till att åstadkomma något bra.
Håll tummarna.

Favoriter.

Ett av mina mest nötta bokmärken är Hundstallet. Underbara ställe! Och oj oj oj vad det kan dra till i mig när jag ser de här ljuvliga jyckarna som behöver ett hem.

Och nej. Jag ska inte skaffa hund ännu. Drömmer just nu väldigt mycket om Sydafrika. Kikar på jobb där och drömmer underbara dagdrömmar. Har ju en kompis i landet också, käre Red som ni kanske minns lite vagt från tiden i Zambia?
Nåja. Drömmar är fina. Det är så allt börjar!

Dag & jag.

Jag vill skriva om Dag Hammarskjöld men hinner inte riktigt.
Men vill ändå påtala att jag tänker på honom och på "allt det där".

Läs lite här om varför han är extra aktuell just nu.

Val.

Jag tänker så oerhört mycket på mitt liv just nu att det inte är klokt. Vad jag vill liksom.
Har svårt att komma fram till något konkret. Drömmer om Afrika, drömmer om hund, drömmer om att skriva böcker.... Många drömmar. Det där med jobb är ju med också fast det är svårare att drömma fritt om. Konstigt.

Hur vet man? Vad man egentligen vill?
Min fina bror brukar säga att man alltid vet. Innerst inne vet man alltid.
Han har säkert rätt. Dags att börja skala av alla lager för att hitta det bara?

Zimbabwe.
När jag ser såna här bilder (mest om jag tagit dem själv, som den här) så känns det i hela kroppen.
Längtan.

Ångest.

Den här texten tycks aldrig sluta rulla i huvudet.
Och nej, oroa er inte. Det är inte mitt tillstånd jag beskriver genom den.
Men jag tycker den är träffande. Tror att många har känt sig så. Jag har det definitivt.
Och den är catchig!

Björn Afzelius - Ångest

Ångest - männskorna är av glas,
luften som senapsgas,
magen en metastas.

Ångest - gatorna är av sand,
husen stöttar varann,
tillvaron böljar fram.

Och jag sjunker, - som en sten.
Faller ner, - mer och mer.
Mot det stora, svarta djupet, - långt, långt ner.
Jag kan inte mer.

Ångest - Kroppen är ur funktion,
allt är i vibration,
pulsen är en miljon.
Ångest - hjärnbarken är av smör,
bröstet en stor tumör,
jag står mitt i stan och dör.

Och jag skriker, - hemska tjut.
Men ingen hör. - som ett djur
Ingen märker att jag bleknar, - som vill ut.
Ingen ser att jag dör. - ur sin bur.

Skriker, - ingen ser.
Men alla går. - fast du ber.
Ingen ser paniken i mej, - alla ler.
Ingen ser hur jag mår. - ingen vet.

Ångest - blodet är som en smet,
hjärtat så kallt och stelt,
jag dör i en evighet.
Ångest - jag står i min egen dröm,
drömmer om evig sömn,
vill sova tills allt är glömt.

Gå sönder.

I min väldigt röriga spellista så dök den här låten upp precis. Fick den skickad till mig nyligen och jag blev då påmind om hur bra den är.

Och jag tycker den passar idag.
It takes an ocean not to break. Liksom.

The National - Terrible love



För jag kan bara inte lyssna på Eva Cassidys Autumn Leaves idag. Herregud. Nån måtta får det vara.
Men. Om du vill så finns det inget bättre klipp än detta. Favorit i repris också. Gott så.
Varsågod.

Mamma.

Idag är det sex år sedan mamma dog.
Jag vill inte att såna här dagar ska ha sån makt. Men det har de. Smärtan och minnena från tiden runt den här dagen..de går inte att komma undan. Jag lever med saknaden och sorgen hela tiden men den förstärks en sån här dag. Jag vill bort. Fly någonstans. Men det kommer efter mig hur jag än gör. Så det är väl bara att ge efter och låta känslorna styra. Även om det innebär att mina ögon är så röda och svullna att jag inte får i linserna och tanken på att visa mig bland folk får mig att krypa ihop.

Saknaden växer hela tiden. Jag kan inte fatta att jag ska leva resten av mitt liv utan att få träffa henne en enda gång till. Det är obeskrivligt tungt.

Så är det mina vänner. Så är det idag.

Drömmar.

Ibland är mina mardrömmar så otäcka att jag aldrig mer vill sova.

Men ibland drömmer jag så bra att jag knappt vill vakna.

Sömn är knepigt för mig. Men det är okej. Man kan inte vara bra på allt.

Finbesök.

Imorgon får jag finbesök! Caroline och Elin som jag lärde känna i Zambia kommer till stan!
Så himla roligt! De ska bo hos mig och vi ska göra Göteborg och ha det gött. Tre dagar av häng och roligheter. Fint värre!

Caroline, Elin och jag på en bar i Livingstone.

Små saker.

När jag i regnet stod vid ett övergångsställe och det ställer sig en man bredvid mig så att jag kan stå under hans paraply. Vi måste hjälpa varandra här i livet, säger han.

När en hund vänder sig om och tittar på sin matte/husse och viftar på svansen och möts av ett leende och man ser att det just då bara är de två som existerar i hela världen.

Mannen som var klädd i kostym och hade portfölj och vattenkammat hår. Och spindelmannenvantar.

När spårvagnsföraren gick ut i regnet och berättade för folk att vagnen går från en annan hållplats än ordinarie.

När man möter en människas blick och ler i samförstånd över något som händer just där och då. På bussen, i kassakön eller var som helst i det offentliga rummet.

Alla såna här småsaker gillar jag enormt mycket.

Minns ni?

Igår hade bror och jag temakväll: Bortglömda snäckor! (Pärlor är redan upptaget till en annan spellista men vi valde att ändå fortsätta på havstemat. Fint liksom.)

Och HERREGUD. Den här låten är inte helt bortglömd i mitt sinne, var inte överdrivet många år sen jag lyssnade på den men oj vad jag älskar den. Fortfarande. När den kom och slog så fantastiskt där på 90-talet och på MTV så satt jag som limmad vid tv:n för att få se den. Så var det ju på den tiden, man kunde liksom inte gå in på youtube och titta när som helst. Internet fanns ju knappt.

Hur som helst. Så himla bra. Texten och varje ton sitter fortfarande som en nervbana i kroppen och jag blir lycklig och skönt nostalgisk. Minns att jag också ville ha sånt där hopplöst hår och stora kängor att sitta och skruva mig i. Söt.
Minns också hur mycket jag grät det året. 1993. Vilket jävla skitår. 1994 var ingen hit det heller. Men mycket bra musik, ja, det fanns det!

Soul Asylum - Runaway Train

Hej!

Pånyttfödd energi genom att jag blev igenkänd häromdagen.
Så här:
- Sanna från Zambia?! Jag älskar din blogg! Snälla sluta inte!

Detta i kombination med att andra läsare har uttryckt en viss sorg över mitt knappa bloggande på sistone har lett till att jag är sugen på att komma igång igen.

Men jag vet inte exakt vad jag ska skriva om. Så spännande är inte min vardag. Hm...
Ska fundera!

Och ut skuttar jag nu i solen med alla värmande ord nära hjärtat.

PS. Tillägg till all blogguppmuntran är att jag imorse fick ett meddelande som liksom gjorde mig alldeles tårögd och varm i hela mig. Att någon kan tänka så om mig. Ja, det är ju bara alldeles jättefint.

Stjärnor.

Jag har så fina människor omkring mig. Inte många, nej, men superfina. Och det räcker till stjärnorna och tillbaka, tusen gånger om.
Tack för att ni finns mina hjärtan. Tack för att jag får gråta på era axlar när det behövs, tack för att ni får mig att skratta och känna livet i ådrorna, för att jag kan ringa er när som helst, för att ni skickar låtar till mig, för att ni dricker med mig och ser till att jag äter, för att ni spanar på hundar med mig, för att ni bekräftar mig, peppar mig, tror på mig, för att ni drömmer med mig, för att ni tycker om mig precis som jag är, även när jag är som skruttigast.

Jag vill vara allt det där för er också och det hoppas jag att ni vet.
Tack!

Här solar jag mig i er glans.
(Eller en eftermiddag i Kumasi, Ghana.)

Höst.

Ett år har gått och bloggen börjar självdö. Jag är dock lite sugen på en trädgårdsblogg framöver. Eller ja, odlingsblogg! Guerilla gardening och mitt eget pyssel på balkongen och sånt. Kanske en kolonilott. Men det är ju typiska vår- och sommarsaker. Nu går vi mot mer höst och vinter. Vilket i ärlighetens namn skrämmer mig en del. Vintern alltså. Mörkret, kylan, halkan, vätan... HUA. Men det finns planer för hur detta ska hanteras.
Till exempel flyttar Onsdag till Göteborg! Det är så underbart att jag blir helt yr! Välkommen älskade vän! Och så tänker jag att jag ska laga vegetarisk husman och grytor och sånt där. Man får ju inte riktigt enkel tillgång till sån mat när man inte äter kött. Så själv är bäste dräng. Jojomen. Men framförallt umgås mer med människor jag tycker om. Det fixar det mesta.

Älskade, saknade lilla jycke!

Vintrarna blev svårare efter att Tyson dog.
Nej, det är inte härligt att behöva gå promenader när det regnar småspik eller är ren is överallt där man går. Men att just vara ute ett par timmar varje dag, oavsett väder, det gör ju sitt på humöret och för själen. Och när vädret är fint...man njuter ju aldrig så mycket som när man är ute med en hundkamrat. Så vi får se! Kanske blir det en hundblogg i framtiden...

Statusen i mitt liv är ett mödosamt jobbsökande som liksom suger kraften ur mig. Men jag kämpar på. Och nu har jag ögonen på en spännande tjänst som jag fasen ska göra allt jag kan för att få. Till och med vara så där påstridig som de vill att man ska vara. Någonstans ska jag hitta det inom mig också. Kajsa är min coach.
Önska mig lycka till!