Det går absolut att genomföra smidiga fältstudier i Zambia.
Jag har gjort det!
Jag har intervjuat grupper i olika åldrar, män och kvinnor. Kontakterna skaffade jag mig under praktiken förra året.
Det har gått till så att jag haft en kontaktperson i varje grupp som jag kunnat kommunicera tid och plats med. Väl på plats har rätt urval av personer samlats och jag har jobbat med gruppintervjuer i ungefär två timmar per grupp. Ett antal fasta frågor blandade med lite friare. Till exempel har jag frågat vad de tycker att jag missar och om det är nåt annat de velat prata om.
Efter genomförda intervjuer har jag arrangerat lunch till samtliga deltagare. Anställde en kock,
Lucy, som inte bara lagade maten utan även handlade maten från en ekologisk bonde som jag varit på studiebesök hos. Det är en småskalig farmare, hon föder upp höns, odlar grönsaker som kål, lök, tomat och även bönor av olika slag.
Maten var följaktligen nshima, kyckling, kålrelish och bönor. Även om jag själv inte äter kött så är det helt enkelt för snålt att inte bjuda på kyckling. Och det är känslomässigt lättare att köpa kycklingar som levt ett normalt hönsliv strosandes på gården och sedan blivit nackade hemma utan särskilt mycket stress. Lucy var jätteduktig på att laga mat och det som inte gick åt packades ihop i boxar som folk kunde ta med sig hem.
Mina tolkar!
Emma och
Andy. Emma har verkligen varit grym, lite som en assistent. Hon hjälpte mig att få kontakt med Lucy och har hjälpt mig med det mesta faktiskt. Utan henne hade saker och ting inte fungerat lika bra, det är en sak som är säker. En riktigt proffsig kvinna som förtjänar ett grymt jobb. Håll tummarna för henne!
Andy behövde jag vid mansintervjuerna, och han gjorde sitt jobb bra. Först stötte han på mig, som de flesta gör här, men sedan när jag klargjorde en gång för alla att jag var gift och ointresserad av honom så flöt det på.
Han hade ibland lite svårt att vara helt ärlig med tolkandet men det släppte till slut. Svårt att direkttolka en del saker som mina intervjupersoner sa, tyckte han. Men jag är ju där för att höra sanningen så även om det är hårt att höra någon öppet erkänna och förklara varför han slår sin fru så är det ju bara att lyssna. Och fråga.
Varför tolk kanske ni undrar, är inte Zambia engelskspråkigt? Jo, visst. Men i de grupper med folk från landsbygden samt de äldre personerna är det inte alls säkert. Oftast har jag dock kunnat prata engelska och tolken enbart tolkat svaren.
Berättelserna jag fått höra, speciellt från kvinnorna, har ibland gjort väldigt ont att lyssna på. Samtidigt har jag haft väldigt roligt under de här timmarna. Systerskapet kvinnorna emellan är beundransvärt och deras styrka och beslutsamhet mycket imponerande.
Männens berättelser var inte helt lätta de heller. Alltså...män i Zambia beskrivs ofta som hundar, som svin. Men när de fick chansen att prata och också visa känslor så kom det fram en annan bild.
Sammanfattningsvis känner jag hopp. Utvecklingen går mot ett mer jämställt samhälle med mindre våld, mer rättvisa och mer frihet.
De som växer upp idag kommer inte att leva under samma förutsättningar som sina föräldrar. Jag menar alltså rent socialt, hur övrig utveckling kommer att gå låter jag vara odiskuterat just nu.
Men visst, för att den positiva sociala utvecklingen ska fortsätta krävs fortsatt fred till exempel. Men ingen, ingen tror att det någonsin skulle bli inbördeskrig i Zambia. Förklaringen? Zambier är snälla. Ja, det är en allmänna förklaringen till varför det är ett så fredligt, lugnt och obråkigt land.
"We are nice people!"
