Utveckling.

Jag läser en sommarkurs nu, Från lokala naturresurser till global konsumtion. Humanekologi alltså. Det var första dagen idag. Det verkar vara en bra kurs och allt, men nu till anledningen att jag skriver om det:
Det satt det en person i klassen som sa nåt i stil med " Men det är ju bra att vi har fabriker i fattiga länder så att de kan få arbeten och så."
Typ.
För ett år sen hade jag inte vågat/orkat bemöta det. Men nu gjorde jag det. Menade människan att det är bra med transnationella företag som utnyttjar låglöneländers befolkning som arbetskraft?
Ja. Det gjorde hon. Fast vände sig emot utnyttjandebegreppet. Och visst är det inte svart eller vitt, det håller jag med om. Men mest är det ju en grå sörja av kränkningar. Människor som arbetar 18-20-timmarspass utan tillgång till rent vatten och utan möjlighet att organisera sig fackligt.
Nej, det är inte så på alla fabriker "därborta" men nog är det vanligare med en dålig arbetsmiljö än en bra. Och att tycka att det är bra att folk i alla fall får arbeten på grund av vår överkonsumtion här i väst... Ja...det får man väl tycka då.
Men varför är de fattiga och vi rika? Kan det ha nåt samband...kanske?
Och är det verkligen bra? Rättvist?
Bara en tanke.
Egentligen var det här bara ett exempel på något som jag vill berätta om:

Klapp på axeln till mig som numera inte dör av hjärtklappning så fort jag säger något inför en grupp. Vissa saker kan man komma över. Det är jag väldigt glad över. Det har tagit sisådär 23 år (jag har sedan skolstart fått höra att jag är för tyst, att jag måste "ta för mig mer"), mycket svett, ångest, rodnad, hjärtrusningar, mental träning, mognad och trygghet. Men jag är där! Lite synd att det kommer först nu när jag är klar med min utbildning (praktiskt taget) men bättre sent än aldrig. Det har varit bättre det senaste året kan jag tillägga, är inte en helt ny grej.
Därmed inte sagt att jag utan att tveka ställer mig och håller föredrag. Eller tycker att det är jätteroligt att prata i grupper. Men jag tror inte att det ska behöva hindra mig alltför mycket i framtida arbetsmiljöer och liknande. Första riktiga aha-upplevelsen kom ju i samband med min föreläsning på Röda Korset förre året. Mådde så dåligt innan men märkte under tiden jag pratade att "jag KAN ju det här", och vilken skillnad det gör. Mycket minnesvärd händelse.


Om man själv aldrig haft problem med detta så verkar det kanske lite fånigt. Och så ledsen jag har varit genom åren över en del människors käcka tillrop: "äsch, det är väl inte så farligt. Du som är så duktig", och så vidare. Att uttrycka sin rädsla och vånda och inte få annat än bortviftning som svar. Det gör ont. Och det hjälper inte.
Skönt att jag har haft en familj som älskat och stöttat mig "trots" min tysthet.

Sammanfattningsvis: det är skönt att ha kommit över en av mitt livs högsta trösklar. Jag kommer nog att få kliva över den många gånger igen men den känns inte oöverstiglig längre.

PS. Nej, jag är ingen tyst person privat. Om ni nu undrar om ni hamnat på fel blogg. Men offentligt prat har aldrig varit min grej. Och jag tycker inte det ska behöva vara allas grej heller. En del pratar, andra skriver, vissa skapar. En del gör allt. Kan det inte få vara så?