Tid.

Jag har läst några bloggar och reseberättelser gällande att bo/vistas i Zambia. En del säger att fixar man tre månader där så vill man aldrig lämna landet. Det som man då får kämpa med i början är till exempel byråkrati (Zambia omskrivs ganska ofta som ett av de värsta red tape-länderna, vilket innebär att alla processer tar tid, kostar pengar och är väldigt omständliga, tex att man ska fylla i 20 ex av någon blankett..) och sen också tämligen banala saker som strömavbrott. Klart att banaliteten i ett strömavbrott kan variera, men ändå. Sen är det andra saker, korruption, fattigdom, brist på vissa varor och sådant...som ju finns i alla fattiga länder.
Jag rustar mig för visumblanketter och tänker att det andra, ja det sitter lite i ryggmärgen och jag får ta det dag för dag. Det gör ont att se fattigdom, det ska gudarna veta, men att blunda är inget alternativ.
Jag ämnar inte att ta en masterexamen i mänskliga rättigheter för att sitta och vända papper någonstans. Eller jo, förmodligen, haha! men låt de papper jag vänder göra skillnad. Någon gång, någonstans, för någon.

Men, i alla fall, de som då står ut de där tre första månaderna förälskar sig i landets skönhet (Victoriafallen, djurlivet, savannerna...), det enkla umgänget med härliga människor och i den goda ölen. Japp, det sistnämnda är inget skämt, man kan helt enkelt inte läsa om Zambia utan att ölen nämns. Recensioner utlovas framöver. Sedan finns det hundra saker till att nämna, men jag får helt enkelt upptäcka dem själv. Igen.