Lagos.

De här bilderna tog jag på Aylmer May-kyrkogården i Lusaka. Vissa delar av kyrkogården var mer välhållna än så här, titta på häckarna till exempel. De är fina. Men mycket ser ut så här.
Jag tycker mycket om att gå runt på kyrkogårdar och titta på gamla gravar. Det är fint. Och ibland en så ensam och sorglig känsla. Men mest vackert och fantasieggande.



Tilläggas kan att vi brukade leka på just på den här kyrkogården när vi var små. Det fanns skorpioner längs vägen där vi cyklade och gott om myrlejon att leka med. Om ni aldrig har lekt med myrlejon så har ni missat nåt. Det är som att fiska krabbor (på barns vis) fast svårare.
Man tar alltså ett grässtrå eller liknande, drar det försiktigt längs med gropen som myrlejonet befinner sig i och får på det viset den att tro att det är en myra, och så grabbar den tag i stråt och då kan man dra upp dem ur marken.
Sen gör man inget mer. De får ta sig ner i gropen igen.
Väldigt roligt, spännande och svårt. Det kan ta lång tid att få dem att nappa. De är inte så lättlurade!


De omarkerade, oskötta gravarna brukade vi sätta små buketter på.

DÄR ligger ett av våra gamla hus, på Lagos Rd. Vi bodde alltså mittemot kyrkogården.
Nära till lek med andra ord.
Kanske därifrån min kärlek till den här typen av miljöer kommer ifrån?
Leka på en kyrkogård kanske ni tänker... Den stängde 1958 och var allt annat än välbesökt.
Folk tyckte dock att det var konstig att vi lekte där, men ändå okej.
Vad gör man i brist på lekplatser?

Idag finns det alldeles för många kyrkogårdar, eller snarare gravfält, i Zambia.
Träffade en man vars föräldrar hade haft en av få begravningsbyråer förr i tiden. Då var det en bra näring, det fanns helt enkelt inte så många.
Idag säljs det kistor och begravningstjänster överallt. I stånd med möbler, korgar och annat kan det lika gärna finnas likkistor också.
Sådant är livet i ett land där runt 20 % av befolkningen är HIV-positiv.