Hjärtknip.

Litet barn på spårvagnen:
-Men mamma, tänk om det blir jordbäving?
-Det blir ingen jordbävning, inte här i Sverige.
-Hur vet du det? (med förtvivlan i rösten)
-Sverige är stabilt, står på sten förstår du.
-Men. Tänk om stenen går sönder? Tänk om det kommer massa vågor?
-Du behöver inte vara orolig. Det är lugnt här i Sverige. Jag lovar.
-Men de skjuter ju på människor mamma! Och det kommer strålning!
-Men hjärtat...
Mamman tar sitt barn i famnen och håller om den lilla som nu snyftar upprört.
De sitter så en stund.
Sen:
-Titta, en ballong! utbrister flickan som nu har lämnat hemska tankar om jordbävningar, tsunamis, gängvåld och radioaktiv strålning.

Det knep till så i hjärtat av tonen i hennes röst. Så rädd.
Och jag tänker såklart på barn i världen som lever i den där verkligheten, med jordbävningar, tsunamis, strålning och att folk faktiskt skjuter på dem.
Men det måste man inte alltid göra. Och jag tänker inte utveckla eller jämföra på nåt sätt.
Det här var bara dagens hjärtknip.

Dagens bästa var kaffe och bulle med brorsan. Han är bra på kaffe.
Min ballong för dagen, kan man kanske säga.