Postrock.

Eller kanske inte. Men något i den stilen är de i alla fall: Mogwai som jag såg igår.

Vi åt en lysande god middag hemma, bror, Terese och jag. Kokt potatis, vegefilé och håll i er: trattkantarellsås! Fick torkade trattisar av Håkan och Tinna i hemkomstpresent och de trivdes i grädde och gott. Alltså, det var så gott. Så underbar doft och smak av skog och äkta liv.

Sedan hade jag slagit på stort, nåja, och gjort en halloncoulis till vaniljglassen. Det var förvånansvärt gott och knalligt rött och vackert.

Sedan drog vi till Trädgår'n för att se Mogwai. Jag köpte min biljett i dörren då det var ett infall som bara fötts någon timme tidigare, att jag skulle haka på. Väl inne köpte vi svindyrt vin i fjantiga små plastglas, så oromantiskt.
Men sen kom Mogwai på scen och det var så vackert och innerligt att jag blev helt svajig och tänkte väldigt mycket på några personer som jag saknar och längtar efter.

Så här såg de ut på scen:









Jag älskade videoprojektionen bakom bandet. Det var så fina filmer och bilder. Mannen som syns mest var basisten som var jättestor och jätteallvarlig. Och ganska så stilig, bra skägg!

Sedan gick vi vidare för en efterkonsertenöl och senare anslöt sig en av mina bästisar och vi blev kvar själva på ett par öl.
En vegekorv på Jonsborg på vägen hem och sedan i säng, full och glad.

Livet är de man älskar, öl & vin och musik som känns. Bland annat.

Nyfiken på Mogwai?
Lyssna på den här låten: I know you are but what am I?
Och den här White Noise. Låt inte titeln avskräcka, den är fantastiskt vacker.