Idag tänker jag lite extra på pappa och då kan man ju ta och lyssna på den här låten till exempel:
Åren går. På ett sätt är det skönt. Smärtan blir ju mindre påtaglig, man vänjer sig liksom. Men samtidigt..för var dag som går så blir avståndet mellan oss större. Så många år utan att kunna pratas vid, utan att kunna få en kram. Det är inte bra på nåt sätt.Och insikten om att resten av livet kommer att levas utan honom, den var och är fortfarande tung att hantera.
Fast han är ganska nära ändå, det måste jag säga.
Pappas armband som jag haft på mig (nästan) varje dag sedan han dog.
Just nu saknar jag att kunna prata med pappa om världen, om Afrika, om min utbildning och framtiden.
Man kan väl säga att jag på en del sätt går i hans fotspår och det hade varit så roligt att kunna dela det med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar