År.

För ett år sedan skulle jag åka till Zambia om en månad. Ett år sen! Hur fort går inte tiden? Tycker jag har konstaterat det många gånger under den här bloggens existens. Tid går fort.

Jag saknar Zambia ibland. Saknar framförallt känslan. Känslan i mig. Vill så gärna hitta den igen men det är svårt när mitt liv är så rörigt som det är just nu. Men därför är den ännu viktigare! Så jag har bestämt mig för att söka och finna återigen. Men den här gången i Sverige. I Göteborg. Ska alltså inte flytta, inte just nu i alla fall.

Det borde inte vara så svårt. Den här gången vet jag ju vad jag letar efter.

Jag är oftast som lyckligast på en buss på väg någonstans i något av "mina" länder. Jag älskar att titta ut över landskapet som susar förbi där utanför och ha musik i öronen och bara vara. Känna hur hjärtat slår i takt. Äntligen.
Att sedan komma fram, ta en öl, prata med folk. Åh. Det är ju så himla fint att det värker i mig bara jag skriver det här.

Litegrann är det den känslan jag vill åt.
BUSS I AFRIKA.
Låter det inte som genuin lycka?
Jo?/Nej?
Vi är alla olika.
Sen förstår jag ju att man inte kan resa jämt heller. Åka buss hela livet är väl inte så himla roligt så sett. Det är ju rätt så passivt faktiskt men det är inte det som är grejen. Det är känslan av ro och liv samtidigt. Den vill jag bära i mitt hjärta. Känna hur hjärtat slår i en bra takt.

Nu kan man ju säga att hela livet är en resa, om man vill. Vad som än funkar, välj det.