Mitt hjärta.

Jag vet ju att jag kommer att sakna honom extra mycket när jag tittar på bilder på honom. Men det är ändå en fin känsla. Kan känna hur det skulle vara att klappa honom nu. Lyfta upp honom i knät och klappa engagerat, annars tröttnade han på en ganska snart. Eller ta en promenad och veta exakt när han skulle vända sig om, söka ögonkontakt och sedan skutta till av glädje av kontakten. Eller vilken gräsmatta han skulle vilja lägga sig på om det var varmt ute. Eller vilken skarsnö som passade bäst för mustaschkliande. Och vilka hundar han tyckte om och vilka som var tämligen ointressanta. Och så vidare.

Min finaste Tyson, vad jag saknar dig!

Tyckte alltid han såg så sportig och snabb ut i sitt vintertäcke.