Pappa dog för tretton år sen. Tretton år? Fattar ni hur lång tid det är? Jag var sjutton år då. Inte så hemskt gammal. Alldeles för ung för att förlora en älskad pappa.
Två för mig en gång i tiden väldigt närstående personer har påpekat att jag verkar "hänga upp mig" på de här datumen. Att om jag fortsätter att ge dem kraft så kommer de fortsätta ta kraft.
Åt sånt säger jag dra åt helvete tills du vet vad du snackar om.Och inte ens då ska man lägga sig i sånt. (om det inte går till grovt osunda proportioner..)
Min sorg är min sorg. Och jag försöker dela den med mina nära så gott jag kan.
Men hur jag gör är faktiskt bara upp till mig. Och jag är tacksam över att mitt nuvarande umgänge har lite högre känslighet än så.
Ursäkta om jag brusade upp lite där men det är väldigt hårt att bli kritiserad för hur man sörjer.
Nåväl. Tillbaka till pappa.
Som dikt i dödsannonsen valde jag den här av Nils Ferlin
JAG SÅG DU FÖRSTOD
Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.
Vissa datum går aldrig att glömma och du har verkligen visat att du kan gå vidare här i livet trots allt som du och Jonas har gått igenom. Att sörja går inte bara över för att man skulle glömma ett datum. Man minns och tänker extra mycket just den dagen som är extra förknippat med någon som man älskar. Det som du och Jonas har gått igenom skulle de flesta inte ha klarat av så som ni har gjort. Många varma kramar älskade Sanna från moster.
SvaraRaderaTack och stor kram!
SvaraRadera