Baloji!

Kvällen inleddes med middag hemma. Vi åt, drack och började sedan lyssna på kvällens mål: Baloji.
Glada i hågen drog Onsdag och Fredag (jag då : ) iväg till Världskulturmuseet och hann bara precis köpa varsin öl innan det drog igång.
För det gjorde det, rejält.
Jag såg ju honom på Clandestino i juni i år och var hemskt pepp på att få uppleva honom och bandet igen. Och ja, peppen var inte förgäves och väldigt snart är alla uppe på fötterna och dansar och lever. Lyckan mina vänner, lyckan!
Hela kroppen svarar, varenda cell spritter av glädje när de öser på och det är omöjligt att värja sig (om man nu skulle försöka, men varför skulle man?). ÅH. Det enda som var jobbigt att jag inte verkligen dragit dit alla jag bryr mig om för denna upplevelse. Alla borde få uppleva det helt enkelt.

Och när han berättar att han precis nyligen förlorat någon som stod honom nära och påminner oss alla om hur skört livet är och hur viktigt det är att vi värnar om varandra och verkligen passar på att älska varandra och visa det under tiden vi fortfarande lever, ja då brast det lite för mig. Men ändå glada tårar. En kram och sen vidare i lyckodans och några av livets viktigaste element är plötsligt förenade.

Jag glömde kameran dock. Hur kunde jag? Ja ja. Sånt som händer.
Här är en video:



Och här live:



Karisman. Alltså. Den mannen är ett under av utstrålning, energi, närvaro, glädje och jag vet inte mer hur jag ska beskriva honom.

Som grädde på moset så gick vi sedan ut med bandet och tog ett par glas på Incontro.
Så sjukt roligt! Han är inte bara en fantastisk scenpersonlighet och artist, bäste Baloji, han är även en riktigt ödmjuk, smart och fin person. Det ni!
Gårkvällen är helt enkelt en av de bästa kvällarna någonsin och den lyckan, glädjen och livslusten tror jag kommer att följa mig ett bra tag nu.

Tack Emma och Baloji för en episk kväll. Eller som jag kanske borde skriva:

Merci Emma et Baloji pour une nuit épique!