Guldkant.

Den där guldkanten som man vill ha. Den kommer i många olika former. Jag tror på att försöka vara "mindful". Att just där och då, vara fullt medveten om sin omgivning, sina känslor och upplevelser. De positiva aspekterna då. Det är de som eftersträvas. Att gå och känna in hur ont det gör i hjärtat när man tänker på sorgen som ligger som en slöja över ens medvetande... Ja, det kan förstås också vara bra. Men inte i den här tankegången. Må bra, njuta och bara vara är grejen.
Som när man går en promenad och solen får vattnet att glittra och doften av höst letar sig in. Att då försöka uppmärksamma och ta in just de där detaljerna, på riktigt! Det tror jag är väldigt bra.
Det är en övningssak. Och kan kännas lite fånigt eller svårt i början. Men det är det inte! Speciellt när vinsten blir att man undviker att tänka på det som just då är jobbigt.

Igår åt jag middag med min bror och min moster. Vi skulle gått till Canton House men det var stängt så vi gick till Bellini istället. Det var fint. God mat, gott vin och god efterrätt. För att inte tala om sällskapet! Det är så mysigt när vi tre ses. Fin grej liksom! Guldkant.

Lyckoforskarna säger att genom att liksom påtala sin lycka, när den uppstår, är en del i att känna sig lyckligare överlag. Som när man har det riktigt roligt, att tänka tanken "åh vad jag har det bra nu, vilken lycka jag känner!", att det faktiskt förstärker känslan och får den att stanna längre och kanske ännu mer blir lättare att komma ihåg. Som att man sparar den lite mer effektivt.
Det här är något jag praktiserar själv och tycker det funkar fint. När det är tungt, ( inte som tyngst dock, då funkar det inte), så plockar jag fram ett härligt minne och känner hur tyngden lättar något.
En del tycker säker att det är flummigt. Jag kallar det mental träning. Och då blir det genast lite mer konkret, eller hur?