Flashback.

Igår åkte jag till Östra sjukhuset för att hälsa på en vän som ligger där för blindtarmsinflammation. Det var lite oklart om det verkligen var det först, men sen blev det klart och till slut dags för operation ganska sent på kvällen. Idag mår han okej och jag är lättad.

Sjukhus alltså. Doften i korridoren när man först kommer in. Den kastar mig tillbaka i tid. Tillbaka till sorg och smärta så stark att den klubbar mig. Men jag fortsätter gå. Man måste fortsätta gå. Gå genom elden där det smärtar som allra mest, heter det väl? För när jag väl kommer fram så är det okej. Fokus blir annat. Jag är där för hans skull, och han ska inte dö ifrån mig. Han ska verkligen inte dö ifrån mig. Det är ju ändå bara blindtarmen, liksom. Och då är det faktiskt ganska så mysigt och trevligt.
Och om min närvaro gör allt lite enklare så är det verkligen inte jobbigt alls.
Men de där första flashback-känslorna. Herregud. Doftminnet är verkligen starkt.

Idag laddar jag upp för att få honom att skratta.
Det är skönt när man är nysnittad i magen har jag hört!