Hopp.

Jag har en hibiscus som jag fått av Kajsa en gång i tiden. Den var född att stammas upp. Så rak och fin redan från början. Och jag älskar att stamma upp växter. Tycker det är tjusigt. Så att de blir som träd liksom. Speciellt Dr Westerlund. De kan verkligen se ut som små akaciaträd!

Och nu när September bjuder på någon slags regnfrossa (DUBBELT så mycket regn som normalt) så gör min hibiscus sitt bästa för att pigga upp. Jag har varit hård mot den i sommar och klippt och klippt. Kan liksom inte ha en tremetersplanta. Men nu har den hämtat sig, accepterat sitt öde och bjuder på det här:

Knoppar.

Ser ni? Jätteblomma på väg!

Från en annan vinkel. Jag menar. Varför inte?

Ännu en bild på knoppen som snart är blomma.

Titta vad fint!

Sen kom idén om att jag måste visa hur stor den är i relation till mig. Som att jag är tändsticksasken liksom. Och för att jag vet att ni saknar bilder på mig. Jo, det gör ni. Hur löser man då detta när man känner sig allt annat än snygg. Jo, en ryggbild. Och nu inser jag att ni också kan passa på att fascineras över hur långt mitt hår är. Välvårdat är det också (HARKEL).

Ni kan nog räkna ut ungefär ungefär hur hög plantan är, jag håller alltså krukan i handen. Den står inte på golvet eller så. Någon måtta vänner, någon måtta.
Väldigt skön hållning här också känner jag. Äh. Jag är på hösäckshumör och det får gott lov att synas.

Sådärja. Trädgårdsbloggen lever vidare.

Och så länge frön gror, knoppar sätts och blommor slår ut så finns det hopp. Vilket undantar hela den svenska vintern. Om man inte har en sån här skönhet då vill säga.