Ångest.

Den här texten tycks aldrig sluta rulla i huvudet.
Och nej, oroa er inte. Det är inte mitt tillstånd jag beskriver genom den.
Men jag tycker den är träffande. Tror att många har känt sig så. Jag har det definitivt.
Och den är catchig!

Björn Afzelius - Ångest

Ångest - männskorna är av glas,
luften som senapsgas,
magen en metastas.

Ångest - gatorna är av sand,
husen stöttar varann,
tillvaron böljar fram.

Och jag sjunker, - som en sten.
Faller ner, - mer och mer.
Mot det stora, svarta djupet, - långt, långt ner.
Jag kan inte mer.

Ångest - Kroppen är ur funktion,
allt är i vibration,
pulsen är en miljon.
Ångest - hjärnbarken är av smör,
bröstet en stor tumör,
jag står mitt i stan och dör.

Och jag skriker, - hemska tjut.
Men ingen hör. - som ett djur
Ingen märker att jag bleknar, - som vill ut.
Ingen ser att jag dör. - ur sin bur.

Skriker, - ingen ser.
Men alla går. - fast du ber.
Ingen ser paniken i mej, - alla ler.
Ingen ser hur jag mår. - ingen vet.

Ångest - blodet är som en smet,
hjärtat så kallt och stelt,
jag dör i en evighet.
Ångest - jag står i min egen dröm,
drömmer om evig sömn,
vill sova tills allt är glömt.