Pappa.

Idag är det min pappas födelsedag. Det känns alltid lite extra, såna här dagar. Jag tänker på hur fint det hade vart att kunna åka hem till honom och mamma idag och fira med kaffe och tårta.
Men det går ju inte och det gör mig väldigt ledsen.

Finaste pappa! Inte svårt att förstå varför mamma föll för honom.

Jag älskar dig för evigt.

Det här med att tiden läker alla sår...Nja. Jag saknar honom liksom hela tiden och ibland är tanken på att verkligen leva resten av mitt liv utan honom nästan outhärdlig.
Pappa dog 1999 och det är så mycket som jag har velat prata med honom om under åren som gått sedan dess. Och jag hade behövt hans kramar och stöd tusen gånger om, och kommer fortsätta behöva det.

Men jag känner mig fortfarande älskad av honom och jag är i sanning min fars dotter och det tycker jag är fint att tänka på när saknaden gör som mest ont.

Ville lägga upp en fin bild på oss två men just nu hittade jag bara den här. Ehm.

Så, grattis pappa! Du hade varit en mycket stilig man om du fått leva och bli gammal på riktigt.