Hej från mig.
När snön föll så var det nåt i mig som föll med den. Jag vet att det är idiotiskt att hata vintern när man bor i ett sånt här land. Men det blir värre för varje år. Det har definitivt blivit värre sedan Tyson dog och jag inte längre har nån som tvingar mig ut och som får mig att se det där som ändå är rätt fint med den här årstiden hur smärtsam den än är. Nu är det ju jobb och människor som tvingar mig ut. Och sånt. Men det är inte samma sak. Ingen liten lurvig älskling som borrar ner näsan i snön och fnyser. Som rullar sig på skarsnön för att det kliar så gött. Även om han inte var så förtjust i djup snö, eller blöt snö för den delen, eller extrem kyla. Men resten gillade han, mitt lilla hjärta.
Flytta eller skaffa hund? Eller båda. Tja.
Som jag längtar härifrån. Åh herregud. Det gör faktiskt fysiskt ont ibland.
Men jag har ingen plan, inga alternativ. Ännu.
Måste börja drömma. Planera. Göra!
Men då krävs det ork. Och med mina järndepåer på botten (under behandling ska tilläggas) så saknas just det. Hoppas förstås att det kommer snart.
Dock stort tack till er som faktiskt gjort den här hösten bra och fin. Och som jag litar på att ni tar mig igenom vintern också. Tillsammans måste det gå. Med en himla massa underställ, mössor, vin och varm mat.
"Det känns konstigt i ansiktet." Mitt första uttalande om hur vinter känns som litet, litet barn.
Jag trodde snö var som badskum eller vågskum.
Oj så fel jag hade. Stackars tropikuppvuxna barn...
