Familj.

Man pratar mycket om familj här. Vikten av att hålla ihop och hjälpa varandra. Nästan alla jag träffar i Zambia frågar ganska snabbt om mina föräldrar, om de är kvar i Sverige eller här med mig. Det är inte alltid jag känner för att berätta hur det ligger till men när jag gör det så är nästan alltid följdfrågan, efter att man beklagat sorgen (och även uttryckt sin förvåning över att folk dör för tidigt i ett så rikt land som Sverige), - så då bor du med dina syskon? Det är liksom helt självklart.
Och det fina är ju att jag gör det, bor med bror. I Sverige är ju ofta reaktionen på att vi bor ihop: oj, jag skulle aldrig kunna bo med min bror/syster.

Familj är en stor grej här men det är inte bara blodsband som räknas. Vi är på något vis alla bröder och systrar i guds stora familj...för ja, folk är väldigt troende här. Protestanter, katoliker, Jehovas vittnen, sjunde dags adventister och så vidare...några muslimer har jag också träffat men de är i minoritet.
Men min ateism accepteras ganska lugnt även om ingen riktigt förstår varför.
Varför välja ett liv utan gud? Hur kan man ens göra det?
Tja. För mig har det inte direkt funnits ett alternativ...även om jag visst försökt mig på det där med tro. Men det är inte min kopp te.

Att hundhimlen finns råder dock inga tvivel om. Nepp.